BOKRECENSIONER EFTER BOUPPTECKNINGEN Stig Carlson: Svarta motiv. Norstedts 1953. 8:50. 40-talet, det gamla hederliga — och verkligen i bästa mening hederliga — 40-talet tycks ha fått vidkännas ett mindre, hos några aktie-ärvare större kursfall. Den hederliga intellek-tualiteten, den hederliga patetiken, den hederliga socialiteten, den hederligt fördomsfulla fördomsfriheten: allt har förlorat sin guldkant, honnörsorden har tagit ner handen. Scenen är förvandlad till ett föga mantalsskrivet privatrum, till vänster en dörr som inte går att öppna, till höger en spegel förklädd till fönster, i mitten en trapets som hänger ner från himlen: poeten gungar i knävecken. De olika situationerna för ”40-talets” och ”50-talets” poesi — för att nu klyva sig fram med yxans nacke — utgör väl en lika nödvändig som inte helt fruktbar alternativställning. I det förra fallet ansåg sig poeten böra i intellektuella termer beskriva relationen mellan sina egna ”symtom” och den tidssituation som han ansåg betingade symtomen. Under 50-talet har många av både de äldre och de yngre författarna reagerat mot 40-talets intellektualisering av diktens upplevelsematerial. Man har då valt att lösrycka sin egen symtomverklighet från den yttre verkligheten och betraktat sig själv som en unik, icke-historisk, från rymden fritt nerhängande existens. Som en följd av detta lösryckande har den privata symtomverkligheten givetvis måst komma att framstå som helt ”obegriplig”, omöjlig att beskriva innanför något intellektuellt ramverk. Somliga har försökt vända bristen till tillgång, nämligen på så sätt att själva meningslösheten betraktas som meningsfull, eller så att en obetydlig meningsfullhet ironiskt och groteskt förstoras upp till total meningsfullhet. Härur uppstår komiska, naivistiska effekter som ständigt hotas av vetskapen att denna meningsfullhet bara är ett spel, ett försök att undgå upplevelsen av den tragiska bristen på meningsfullhet. Andra, däribland Lindegren och Vennberg, har valt att gestalta sin egen sym tomverklighet i privata termer av allt större resning, renhet och tragiskt allvar. Stig Carlson har brukat betraktas som en mycket typisk representant för 40-talet — på gott och ont. När han nu utger sin femte och bästa diktsamling så framstår han — även nu på gott och ont — som en trogen förvaltare av det radikala 40-talets ambitioner. Författaren gestaltar inte i första hand en privatmans vedermödor utan arbetar dels med tidsdiktens motiv, dels med motiv från den igenkännliga sociala verkligheten, dels med relationen mellan tidssituationen och den egna symtomvärlden. Under 40-talet gjorde poeterna upp sina bouppteckningar över kulturarvet och fann sig i stort sett bara ha övertagit ett skuldbrev. Både bouppteckningen och det sociala samvetet kunde till en tid fungera som tros- och diktmotiv men förlorade småningom sin kraft som sådana motiv. För Stig Carlson har de bevarat denna kraft. Det kan sägas att detta beror på en mera begränsad medvetenhet, en inte tillräckligt djupt trängande analys, ett större illusionsbehov än hos de poeter som dragit sig tillbaka till privatlivet. Men med större rätt kan man också betrakta denna socialitet som en styrka, en vilja, en obruten lust att rikta sig mot omvärlden utan att fördenskull avstå från den desillusionerande medvetenheten. Det finns ett par ofrånkomligt svaga dikter i ”Svarta motiv”, t.ex. Vennberg-parafrasen ”Försäkran”; den borde aldrig ha fått komma med. Likaså har jag svårt att uppskatta ett par av dikterna i den svit porträtt av negermusiker som gett samlingen dess namn. Där har, särskilt i dikten om Lena Home, den 30-talistiska primitivismens idiom blivit journalistiska klichéer. Vidare finner man — för att nu ta invändningarna i en följd — alltför mycket av ”40-talistiska” standardbilder, vaga abstraktioner och otillräckligt motiverade känslouttryck. Men i stort sett har Stig Carlson uppnått en tonens enkelhet och rening som aldrig förr. På ett sätt som är helt hans 291