BOKRECENSIONER eget har han nu förenat ett vardagligt-sakligt tonfall med en okonstlad gravitet. Ett lösryckt citat kan åtminstone ge en föreställning om enheten av bild, rytm och tonfall: Du kan höja din röst, larma utan att ändå bli hörd ty som trumfisken uppfyller oceanerna med bedövande oväsen så fylles och avlägsnas ur vårt liv röster och fladdrande tungor dånande svar och otydbart tal. Ibland är graviteten ironiskt använd, som i den skickligt uppbyggda politiska dikten om ”Vilddjuren i Panmunjom”. Över huvud taget har verkningsmedlen breddats och kombinerats på ett rikare sätt än i författarens tidigare produktion. Även motiv och attityder har komplicerats och nyanserats utan att man fördenskull kan säga att expansionen redan skulle ha lett till helgjutna och avrundade resultat. Den tidigare klyftan mellan den naket patetiska känslan och ett alltför abstrakt och opersonligt symbolspråk har här ersatts av en bredare och djupare verklighetskontakt och en tätt intillslutande stil. Utgångslägena för god lyrik i dagens situation kan vara många. Stig Carlson har i varje fall inte gjort det lättare för sig genom att välj a trofastheten mot 40-talets bästa sidor. ”Svarta motiv” bekräftar att han har en egen och tydligen allt kraftigare linje som fyller en viktig funktion i den unga svenska lyrikens mönster. Sven Lindner JOIKU Lars Lundkvist: Njaka. Bonniers 1953. 6:75. Att upplevelsen av Lappland, vårt exotiska landskap, för många konstnärer varit eggande och betydelsefullt är lätt att konstatera vid en hastig rond på museerna. Men i måleriet såväl som i poesin (till exempel hos Ekelöf) har den lapska världen aldrig varit något annat än natur och stämningar, vilda och vulkaniskt färgsprakande fjäll eller sjöars melankoli, ett ofantligt rum där konstnären antingen kunnat gå vilse och förlora sej själv eller injicerats med styrka och trygghet av naturkrafterna. Däremot har den lapska myten, den specifika föreställningsvärlden, lämnats obeaktad, tills nu äntligen en ung romantiker, Lars Lund kvist, dristat sej att inmuta poesi på ett område där eljest bara etnografer och religionshistoriker är orienterade. ”Varje ting har en innebörd, hemlig men förnimbar”, förklarar han i den dikt som inleder ”Njaka”. Som poet är hans uppgift att utforska denna verklighetens kärna, det fördolda ordet. Men, heter det, ”endast nåiden, schamanen, endast den besatte besvärj aren förmår avlyssna dess budskap”. Förklaringen är både anspråksfull och anspråkslös. Uppenbarligen vill Lars Lundkvist något mer med sin dikt än de flesta unga poeter, något på en gång vidlyftigare och enklare: han vill inte låta den spela en enbart estetisk roll, hans lyrik ska också vara besvärjelse. Besvärj aren är emellertid ett slags anonym diktare. Han sysselsätter sej inte med att överföra sina egna känslostämningar till ett objektiverat språk utan är snarare ett relativt opersonligt kommunikationsmedel mellan makterna/gu-darna och människan och en förmedlare av de förras otyglade tungomål. I primitiv föreställningsvärld fanns det ingen egentlig skillnad mellan rit och konst, mellan medicinman och konstnär. De var båda förbindelselänkar ”mellan människan och det magiska dunkel som omgav henne på varje håll” (Erik Ther-man) men samtidigt ”den skräckfyllda skuggvärldens besvärj are och betvingare”, förebed-jare som stillade stormen och förmådde uppväcka den igen. Lars Lundkvists diktsamling har med sin ambition att åter sammansmälta rit och konst ett starkt principiellt intresse. Tvåhundra år efter det nåidernas trummor tystnat försöker han frambesvärja sin sång ur stenen eller trästickan, ur de tigande tingen. Han vill uppnå ett innerligare och intensivare förhållande till poesin genom att närma den till ”makterna”. Men dessa makter finns ju inte längre i den civiliserade världen som har reducerat dem till hallucinationer och bestulit dem på all deras magi. Därför tar poeten detta steg tillbaka till en fingerad mytisk värld, Njaka, där inte medvetenheten har låst upp alla hemligheter och paralyserat deras poetiska liv. En sådan eskapism har en tydlig polemisk udd mot tidens intellektualism och lyrikens (påstådda) förkonstling, och i det avseendet innebär den väl knappast någon sensation i en period av så allmän romantisk reaktion. För övrigt har ju alltsedan impressionismen snart sagt all modern konst sökt förnyelse i det primitiva. Men i Lars Lundkvists särfall förelig 292