BOKRECENSIONER ger något som mera påminner om identifikation än om ett begåvat utnyttjande av lämpliga element i det exotiska motivet. I alla händelser har han förmått skriva om det lapska alldeles utan förkonstling, friskt och osentimentalt på ett sätt som temperamentsolikheterna till trots faktiskt kan påminna om Lorca i zigenarbal-laderna. ”Njaka” är lyckligt fri från subjektiva tonfall. Kanske utnyttjas materialet lite väl hårt, och måhända finns det i denna högst säregna motivkrets en viss torftighet som gör en tveksam om hur långt ett sådant spår kan bära. Men det får kommande böcker utvisa. Redan är den formella medvetenheten och skickligheten förvånansvärt fullständig. Stilen är något arkaiserande med pluralformer av verbet och assonanser. ”Detta land kom mig före som domicilium Pans”, utbrast den unge Linné när han anno 1732 kom till Lappland. Så har väl också Lars Lundkvist tyckt och strax har han begynt blåsa sin flöjt. Vi ser honom, en romantiker av ett ovanligt men angenämt slag, joikande på väg in i sin dikt, i ett nytt land. Folke Isaksson ANDRA RESAN Paul Andersson : Elegi över en förlorad sommar. Metamorfos’ förlag 1953. 3: 75. Lennart Nilsén-Somre : Febervaka. Metamorfos’ förlag 1953. 3: 75. Björn Lundegårds vackra nykomponerade omslag till de båda senaste häftena i föreningen Metamorfos’ lyrikserie är beklistrat med en tandad syltburksetikett, ett förhållande som man med de tidigare samlingarna i minne kunde känna sig benägen att tolka som en nästan masochistisk självrannsakan hos föreningen. Men låter man sig inte avskräckas därav utan tittar innanför pärmarna till Paul Anderssons och Lennart Nilsén-Somres nya diktsamlingar — i båda fallen opus 2 — så framstår syltetiketten denna gång som en grovt missvisande symbol. Sötaktigheten är nästan helt försvunnen, bildraseriet har disciplinerats till en funktionellare användning och den pre-rafaelitiska surrealismen utsätter inte längre läsaren för lika stora risker att vid vart och vartannat steg stuka tårna på kristaller och svart marmor. Det vill säga, hos Paul Andersson råder fortfarande ingen markant kristallbrist och även den övriga romantiska rekvisitan finns i stor sortering, men denna gång har bildarkivet som sagt utnyttjats mera funktionellt. Bilderna är placerade inte bara som en serie dekorationer och kulisser vilka näranog hotar att tränga ut dramat från scenen, inte heller är de påklistrade bara för sin automatiskt och erkänt känsloväckande effekt. De har, i varje fall oftast, dels en för verkets helhet sammanhållande uppgift, dels en djupare, konkretare och mera meningsbildande symbolisk uppgift. Den 450 rader långa elegin är inte särskilt strängt komponerad, men hålls ändå samman ganska väl med enkla motiviska och bildmässiga åtgärder. Versen som har en föga uppseendeväckande men osvikligt mjuk talrytm håller också ihop kompositionen. Men denna rytmiska kontinuitet har författaren vunnit genom att på ett olyckligt sätt offra ord- och satsfogningens rytm. Det är ett syntaktiskt barbari som ingalunda kan försvaras som en modernistisk språksprängning utan som bottnar i okänslighet inför en väsentlig sida av den lyriska tekniken. Efter dessa tekniska annotationer måste man konstatera att elegin i stort sett utmärks av en avvikande lidelsefullhet, en köld-hetta, ett apo-kalyptiskt och visionärt drag som visserligen fått en bristfällig gestaltning men som man inte är bortskämd med i vår unga lyrik. Författaren tycks vara franskorienterad och hans elegi kan väl sägas uppvisa en del av Rimbauds stilistiska ytkarakteristika. Jag säger yt-karakteristiska eftersom jag tror att den skenbart gemensamma frigörelseproblematiken och demonin fungerar på ett radikalt annorlunda sätt i vårt kulturläge än i Rimbauds och att därför det enda som är möjligt att överta förvandlas till endast dekorativa effekter. Men den subjektiva hettan finns där och den har på ett intressant sätt kombinerats med en didaktisk analys som kan påminna om t.ex. Pierre Emmanuel men kanske mera om vissa sidor hos den tidige Vennberg och Thoursie. Det är ingalunda någon imponerande intellek-tualitet men den har en viss ospekulativ träffsäkerhet, och framför allt som attityd är den originell och kanske poetiskt fruktbar. Det är mera infall än struktur i Paul Anderssons diktsamling, där finns en mängd verkligen mycket sköna rader men där finns också gott om romantisk kilovara. Poeten har i mycket hög grad tid på sig att göra någonting 293