BOKRECENSIONER av sin begåvning. Tills vidare är han en bland flera ungdomliga talanger, inte den mest originelle och spännande men högt raffinerad inom ramen för en redan etablerad grundkonvention. Även Lennart Nilsén-Somres andra diktsamling innebär ett avsevärt steg mot mogenhet och artikulation. Debutbokens försök till självporträtt var utförda i en rad skiftande och oskarpa manér av vilka inget föreföll övertygande men heller inte obegåvat. I den nya boken har stilsäkerheten tilltagit men de opersonliga stilväxlingarna kvarstår. Denna gång träder dock en personlig kontur fram småningom och även som fristående stilövningar låter sig de olika avdelningarna läsas med fullt acceptabel behållning. Det säkraste handlaget visar författaren då han liksom Per Wästberg orienterar sig åt den borgerliga elegin av typen: ”men vägen till skogsslottet var för alltid förlorad”. Med större psykologisk konkretion och intensitet men ändå med en väl genomförd komposition talar poeten i några dikter av trötthet, leda och vanmakt. I synnerhet slutdikten ”för trött att fira mitt flaggspel om kvällen” där följande båda rader ingår varför skulle jag längre resa mig upp eller ropa? — inget av mina ansikten kommer ju då jag kallar är så pass stark att man gärna skulle vilja att författaren kunde satsa på någon av sina stilar och där visa hur pålitlig hans skymtande begåvning är. Sven Lindner STOFT OCH SKUGGA Werner Aspenström: Förebud. Bonniers 1953. 6:50. Eftersom Werner Aspenström som poet, essayist och sinnrik kåsör är en person som man vant sig att lyssna till med spänning och respekt blir man rätt bedrövad över den besvikelse som ”Förebud” framkallar. En smula spökstämning från ”På marmorklipporna”, litet denaturaliserad personskildring med anor från ”Onda sagor” och ”Det eviga leendet”, en ansats till stram stilisering i stil med ”Dvärgen”, en svag skugga av situationens psykologi i Camus’ ”Pesten” — detta tillsatt med en svag doft Kafka är några av ingredienserna i det blandade intryck man får av Aspenströms lilla roman. Läromästarnas förtjänster minskar inte resultatets maktlöshet. Alltför mycket, alltför många motiv har berättats, behandlats bättre av andra. Den isolerade staden hos Camus, den allegoriska spekulationen hos Jünger, ångesten och det ondas makt hos Lagerkvist, overkligheten och misstron mot sinnena hos Kafka och så vidare. En i huvudsak enhetlig diktion har Aspenström visserligen med sina avsevärda lyriska resurser lyckats ge sin berättelse — den är naturligtvis vackert skriven ■— men denna diktion har inte mycket mer att bära än en svit själfulla blodlösheter, där djupsinnet laborerar med ett besynnerligt grundmotiv och där anemin endast sällan ger en livligare puls eller färg en möjlighet att verka. Nu är kanske i viss mån berättelsens tunna luft kongruent både med motiv och intentioner i ”Förebud”, fastän författarens suggestionskraft inte är tillräcklig att realisera dem på ett betvingande sätt — så som de realiserades i den berömda dikten om leoparderna, i vilken (kan man förmoda) denna roman har sin utgångspunkt. Man värjer sig redan mot bokens symboliska grundmotiv: de döda som strömmar ut ur kyrkogårdsgrinden och småningom nästan omärkligt börjar bemäktigasig den stad vid floden där berättaren lever sitt liv. De döda representerar stelnandet, likgiltigheten och kärlekslösheten i människornas och stadens liv, de representerar också det förflutna med dess uppdykande minnen av oförrätter och meningslösa krav på det närvarande. Denna symbolik är, så vitt jag vet, som kombination originell, men Aspenström har på något sätt drivit den in absurdum, när han envist men oklart förknippar den som ett ledmotiv med berättelsen om staden, som delas i två fientliga hälfter på var sin sida om floden och hotas av stormaktsintressen med krigsförberedelse och belägring. I utläggningen av de dödas smygande lömska egenskaper anknyter Aspenström till folktrons föreställningar om deras sällsamma påfund i mörka nätter. Det talas också om ”de dödas maktlystnad, deras snikenhet, deras måttlösa begär efter att äga och härska”. Kombinationen av denna dödsmyt ur den mänskliga spökhistori-ens annaler med uppfattningen om de i livet döda och förstelnade människorna som också vill äga och härska, är det svårt att inte beteckna som ansträngd intill meningslöshet. Att kombinera en urgammal skräck för förfäder 294