BOKRECENSIONER nas andar med en modern populärpsykologisk kliché om den emotionellt ”döda”, stagnerade människan kan möjligen kallas ett djärvt poetiskt experiment, men är det egentligen något annat än en mycket konstlad djupsinnighet? Med denna abstrusa konstighet faller berättelsen och blir vad den i så hög grad handlar om: stoft och skugga. Litet skugglika är också personerna: berättar jaget som lever endast genom sin självrannsakan — i likhet med så många andra bleka berättarjag — systern som lever i en inre värld av intuition och vision, Pärlfiskaren som berömmer sig av att aldrig ha gjort något gott men heller aldrig ha skadat någon, och Andreas, den unge mannen som älskar flickan på andra sidan floden. Andreas representerar den verkligt levande människan, den som ”ännu vågar älska”. Och Pärlfiskaren får till sist sin chance att ingripa och skada. ”Den som älskar kan man inte riktigt lita på, han passar inte i besvikelsens trygga värld.” Och därför kan Pärlfiskaren plötsligt ta som sin uppgift att vålla Andreas’ död. Berättar jaget ignorerar han. ”Han känner mig, han litar på min ynkedom.” ”Jag kommer alltid att vara tillräckligt feg för att överleva.” Pärlfiskarens förräderi är bokens handlingsklimax, men berättelsens inre höjdpunkt är detta berättarens svidande moraliska självgenomskådande. Och här återvinner man respekten för Aspenströms förmåga som problematiker och kan med jämnmod läsa även det sista kapitlet — med dess lyriska meditation över de listiga dödas stoft och skuggor. ÅKE JaNZON UR DJUPEN ROPAR JAG... Sara Lidman: Tjärdalen. Bonniers 1953. 12:50. Det kan vara lika bra att säga det med detsamma. — ”Tjärdalen” är en märklig bok, inte bara relativt sedd och såsom debutroman betraktad, utan absolut sedd, dvs. sedd i litteraturens stora sammanhang. Sara Lidman har ett kärvt och friskt språk, hon har stor känslighet för ordens bitoner och stämnings-dagrar, och hon förstår sig på, både att leka sig in i ett barnasinne med en skämtsam ramsa och att i ordknapp realism öppna en vuxen människas själsliv med en enda vass mening. Hennes komposition är enkel men betvingande, snarast musikalisk i sina furioson och ritardan-don, sina temaväxlingar och sina variationer. Och Sara Lidman har den verkliga människans och den verklige författarens dubbla mod — modet att låta blicken sökande sänka sig ner i den avgrund, som saknar botten, och modet att våga återuppleva och reproducera det sedda — modet att med-lida. Boken om Petrus, som vann något som för honom representerade hela världen, men som förlorade något, som kanske till och med var förmer än hans själ, är en alltigenom väsentlig, en alltigenom spännande bok. Bonden Nisj uppe i Ecksträsks by uppe i Västerbotten bygger en tjärdal. Han börjar i juli det ena året, och i midsommarveckan nästa år står den färdig — välberäknad, kne-pigt lagd, redo att efter tre dagars bränning ge massor av tjära och massor av pengar. Men den morgon då Nisj skall tända har den bragts att störta samman, och under en av stockarna ligger den som har begått illdådet, Jonas, Ptäven kallad — lönnbrännaren, tjuvskytten, djur- och människoplågaren — med ett krossat ben. — Detta är upptakten till ”Tjärdalen” och det som följer är byns reaktion. ”Vedergällning” säger byn. Och så undrar den om den barmhärtige samariten, som hjälpte rövarens offer, också verkligen är skyldig att hjälpa den sårade rövaren. I alla fall är det säkert att Nisj skall få åka på åsnerygg, ”och vad mer du kostar på honom skall jag betala dig när jag kommer tillbaka”. Men då en ny rövare uppträder och den girige Albert lockar till sig tjärdalen för hala ord och fjärdedelen av dess värde, då torkar samaritinstinkterna bort. — Hjärtats hårdhet, men också något som kanske innerst beror på några ord, som råkat fällas av Petrus Andersson, byns samvete, innan han fått veta att Jonas är skadad. — ”Det du kallar för råka är precis det man innerst inne vill”, säger prästen, när Petrus senare frågar honom. Och så snor problemhärvan ihop sig. — Petrus har varit vanekristen så länge; det har inte varit svårt att tala vid dödsbäddar; han har inte tvivlat på att Gud skall leta reda på det borttappade. ”Ty pigan som sopar golvet” tänker han med ett förvanskat och avbrutet bibelcitat. Och det betyder ungefär detsamma som att Gud är god. Men då verklighetens springflod bryter ner frasernas fördämningar, då står han hjälplös. ”Fader vår — Äppel-päppel-piron-päron” tycker han att han läser för den förstelnade Nisj. Och så händer detta med 295