BOKRECENSIONER katten och åkerråttan. — ”Inte en sparv faller till marken utan faderns vilja. O Kriste varför sa din fader ingenting om skälig pinotid för råttan.” — Och han vet, att den dagen då han halshögg katten kommer att bli en rågång i livet för all tid. Sedan kommer detta med Jonas, som får kallbrand och dör råttans långsamma, vanvettsslagna skräckdöd. — ”Ur djupen ropar jag till dig o Herre.” — Men ännu förmår de gamla ”trosnålarna” att hålla ihop det som vill brista. Och genom rämnorna i den gamla tron skymtar det något, som vill födas fram genom dessa rämnor, men som blir förnekat och förrått. Förnekat såsom Kristus en gång på överste prästens gård blev förnekad av en annan Petrus. Förrått för de trehundra kronor, som Petrus Andersson behöver låna av Albert för att rädda sin gård — liksom Kristus en gång förråddes för de trettio silverpenningar, som Judas behövde för att kunna köpa sig en åker. Sara Lidman har druckit ur mänsklighetens mörkaste och mest bittersmakande källa. Bakom figurerna i hennes bok skymtar stora skuggor. Augustinus och Pelagius strider sin strid, tomister kämpar mot skotister, jansenister mot jesuiter; orden studsar som bollar i en gammal disputationssal i Leipzig; Whitfield och Wesley vänder varandra ryggen. Men Sara Lidman förråder inte med en min att hon känner till sällskapet. Hos henne är det Agda, som känner hur nåden lyfter henne ut ur den egna litenheten, när Nisj lyfter henne och lägger henne som en boa om sin hals. Det är Betty, som får höra Gud ropa ”Släpp mjölkflaskan Betty!”, när hon i drömmen släpar trettio-literskannan, dvs. sina goda gärningar, med sig uppför himmelens trappa. Och disputatio-nen försiggår inom hjärnan på Petrus Andersson, som är en olärd man, som håller sig till evangelierna och som har en stark aversion mot den lärde Paulus. — Att allt är nåd, och att gärningarna aldrig kan rädda, det vet han. Men då det blir fråga om att allt är onåd, då reser han sig till protest. Ingen, vare sig människa eller djur, får digna vid den hopplösa fördömelsens vägkant, ingen får sjunka i den hopplösa fördömelsens avgrund. Och alla måste få ha ett eget värde, inte bara ett nyt-tighetsvärde, värdet såsom mjölkko. — Byn säger: ”Du tycker kanske att råtta jer lika mycket i värde som katta?” Och: ”Tänk dej om du i fuse ditt haver en ko som ingenting mjölkar å dessutom jer folkelak...” Och om Jonas säger den i Luthers anda: ”Skulle vi då börja offra oss för såna där rötägg?” — Predikanten Blom säger: ”Förtappad som Satan själv måste den ene bliva för att den andre skulle ruskas upp ur sin slummer. Är det inte gripande att se hurusom intet pris är för dyrt för Herren när det gäller att frälsa den han utvalt haver.” Prästen säger: ”Ni har visat er som en god kristen Andersson då ni omfattat denne den ringaste bland människor med sådan ömkan. Det renar en människa att hysa medlidande.” Och så påpekar han att det ju hade stått Jonas fritt att välja. ”Han var både döpt och konfirmerad och nådemedlen skulle aldrig ha förvägrats honom. Men Gud tvingar ingen.” — Sara Lidmans ironiska grepp om de båda prästmännen är sådant att blodet sipprar fram under naglarna. Sara Lidman är en god psykolog och det är också psykologiska synpunkter hon låter Petrus lägga på Jonas. En svår barndom, en dålig naturart och en elak hustru, tänker han. Men författarinnan själv tycks i fallet Jonas vilja gå bortom psykologin. Bredvid Jonas, den kompromisslösa ondskan, har hon ställt Vela, vars liv har varit minst lika svårt. —• Vela är den veliga. Hon är liten, hunsad, utnyttjad och kallas sinnesslö. Hon sköter Jonas utan att vara tillsagd. Då han ber om en fågel, en fågelunge eller åtminstone en fluga, då ger hon sig själv till pris åt hans lust, hans hunger efter något att plåga, riva, slita sönder. Då hon lägger sin krans av maskrosor — ”gullrosor” — på hans kista, då böjer hon sig först ner för att blåsa bort insekterna på den — ”nära marken så kräken int bryyt bena av sej då dem faller ner”. Hon är den kompromisslösa godheten, och det är kring hennes gestalt — ”Vit och grå som ett daggigt strå en morgon” — som den höga och stora poesi är koncentrerad, vilken också är ett av elementen i Sara Lidmans bok. Det har ryktats att Sara Lidman länge har skrivit för papperskorgen — sin egen n.b. inte förlagens — att hon i tukt och besinning har fullkomnat sitt instrument. När hon nu har börjat spela på det, så är det att hoppas att hon fortsätter, att hon skriver flera böcker, många böcker, böcker sådana som ”Tjärdalen”. — Ty ”Tjärdalen” är en prydnad för svensk litteratur, och den är säkerligen också en bok som svarar mot ett djupt och stort andligt behov. Elisabeth Tykesson 296