BOKRECENSIONER DET ÖDE LANDET Katarina Brendel: Atomskymning. Folket i Bilds förlag 1953. 2:25. De litterära svagheterna i pseudonymen Katarina Brendels prisbelönta utopi är nästan avväpnande uppenbara. Stilen är oskarp och pratig, kompositionen är lös och trasslig och människoskildringen saknar all psykologisk nyansering. Konstnären Rob, som reser från solens och vindruvornas land till atomstaden Menehat, gör många onödiga uttalanden om den moderna konstens beklagliga rotande i smutsen etc. Hans upplevelser bland krymplingar och mutationsskadade är ryckiga och utan suggestionskraft. Menehat är staden som en gång utvaldes för atomexperiment och symbolen för vad världen en gång kan bli, men de konkreta dramatiska händelserna tappas bort. De centrala figurerna Spritty och Simson som ständigt disputerar om Menehat botas bäst med sprit eller proteser, är hårt tillklippta schablonfigurer. Och slutligen måste det sägas att författarinnans kommunistiska förankring förleder henne till resonemang som begränsar bokens stora perspektiv. Men författarinnans kraft i själva inlevelsen och hennes lidelsefulla engagemang slår igenom alla dessa hinder för kontakt med läsaren och når fram. Katarina Brendel har inte skrivit någon bra roman, men hon har satt sig in i atomkrigets perspektiv och vågat resa en våldsam, om också ofullkomligt formulerad protest mot den krigföring som förintar livet inne i själva cellens kärna. Där finns ingen sol, eftersom en låg gasridå skiljer staden från den öppna himlen. Där växer inget ogräs som i andra ruiner, för marken är förbränd öken som aldrig mer kommer att kunna leva. Där finns inga barn, eftersom alla atomska-dade steriliseras för att inte ge liv åt nya obeskrivliga lidanden. Atomstrålarna verkar inte bara direkt steriliserande och förstörande, utan det är känt att obetydligt skadade föräldrar kan få de ohyggligaste missfoster långt efteråt. Det är detta som skiljer atomvapnen från alla andra grymma vapen, att det angriper livet inne i själva kärnan, förbränner marken för all framtid, förgiftar även det ofödda livet. Menehat är befolkat av krymplingar, invalider och idioter, som gräver ner sig i sina hålor med sina makabra liv under hotet av myndigheternas grymheter mot de tredskande. Men dessa människor vill inte flytta därifrån, inte ens när myndigheterna utrymmer staden för nya experiment. De hör obevekligt till Menehat och de kan aldrig mer leva i en normal värld, som skulle kunna få dem att inse sin egen fasa. När Rob erbjuder sig att ta med flickan Jael hem till sitt land begår hon självmord. Själva livsviljan är anfrätt hos Menehats människor, som inte orkar någonting annat än Menehat. I det perspektivet har Katarina Brendel satt in sin kraft på att få dem som ännu är friska att slåss mot sjukdomen, att få människorna att reagera innan jorden är ett enda stort Menehat och det är för sent. Jorden har överlevat många krig, och slagfälten blommar varje år. Men atomkriget är inget krig, det är utslocknande. Menehat är inget lands eller partis nederlag, Menehat är själva livets nederlag. Katarina Brendels stora förtjänst är att hon med sin otåliga och ångestfulla bok har velat inskärpa faran och tvinga oss till försvar. Ingrid Arvidsson AMANUENSENS ÄVENTYR Erik Gamby: Åt alla lycka bär. Författarens förlag. Uppsala 1953. 7: 50. Erik Gambys roman ”Åt alla lycka bär” erbjuder onekligen en lektyr som ställer en recensents orienteringssinne och därmed självkänsla på svåra prov. Till att börja med kan visserligen färdvägen förefalla tämligen framkomlig men snart finner man sig insnärjd i en snårskog av frågetecken och efter ytterligare en stund har man — förefaller det — gått ned sig i ett helt litet träsk av missförstånd. Efter hand öppnar sig dock vissa gläntor och kombinerar sig vissa stigar men alldeles säker på att författaren inte på sista sidan står gömd vid målet och med en grimas av resignerad ironi beskådar ens fumliga försök att hitta detsamma blir man knappast. Samtidigt är det emellertid inte alldeles lätt att frigöra sig från misstanken att författaren själv gått vilse i terrängen och vid olika tillfällen förlorat kompassriktningen. Till att börja med presenteras amanuensen Bohm, en femtioårig arbetsmyra som i tjugofyra år bebott samma av mardrömslika plyschmöbler prydda hyresrum och just å det tristaste blivit förbigången vid en befordran; det har till följd att han, gripen av någon magi ur det 297