BOKRECENSIONER förflutna, går ombord på en vid Stadshuset liggande ”smutsig skorv”. Så börjar (kan man tycka) en alldeles ny roman där berättaren gärna löper amok i en verklighet som ofta kallsvettas av mardrömmar, en kalejdoskopisk symbolvärld av idel förväxling och förblandning. På de sista sidorna intoneras så (kan man tycka) en tredje roman som hastigt klipper ut några valda episoder ur pojken Jannes barndom. Författaren sammanbinder dessa romaner eller romanavsnitt med hjälp av ett signalsystem och ett relationsmönster av icke alltför kristallklart slag. Han stjälper ut en handfull nycklar av skiftande utseende men de lås till vilka dessa nycklar är avsedda att passa belyser han i de gäcksamma glimtarna från en irrande ficklampa. Så mycket torde ändå stå klart av introduktionen som att Bohms livs-rädsla har sin upprinnelse i plågsamma barndomsupplevelser och i ett erotiskt debacle, något som sedan mittavsnittet uppfinningsrikt illustrerar i sina symboliska drömsekvenser varefter finalen slutligen ytterligare får nyansera bilden med sina tidiga glimtar av föräldralöshet. Samtidigt tycks romanen ägna åtminstone sporadisk uppmärksamhet åt ett slags moralisk-metafysisk fixeringsbild där mystikernas gamla Abrasax, inristat på buken av en stenhäst i miniatyr, får spela roll av mångtydigt nyckelord. Dessutom inskrives satiriska liknelser över exempelvis rättvisans irrationalitet och den sociala framgångens hycklerier. Man undgår knappast vid läsningen att tänka på Bengt V. Walls ”Vännen Patrik”; också Gamby kunde ha haft anledning att kalla sin bok ”den sällsamma resan”. Patrik Eneroth och amanuensen Bohm är inte bara ämbetsbröder och som sådana hunsade av sina kolleger och inkrökta i vardagstristessen. De är också andligt besläktade över huvud: deras utestängdhet och flyktångest har för dem bägge sina rötter i barndomens fataliteter, de upprätthåller bägge samma tveksamma avstånd till kvinnan och framför allt demonstrerar de bakom sin alltför tillknäppta fasad samma lätt sinnesförvirrade fantasiliv. Men Gamby lyckas inte som Wall förena det uppsluppna med det upprörande, det groteska med det gripande. Han arbetar med för grova övergångar och låter framför allt allegorierna och symbolberättelserna i alltför hög grad växa ut på egen hand. Hans bok gör därför ett på en gång överarbetat och ofullständigt intryck. Men samtidigt bör betonas hur fantasifullt han broderar sina berättarslingor, vilken mättad och nästan mustig atmosfär han ofta sveper kring interiörer, lantliv, gatubilder. Även om hans experimentella avsikter till stor del tycks hamna i återvändsgränder vittnar de ändå avgjort om författarens fyndiga fantasi och originella fabulering. Carl-Eric Nordberg SKULD, FRUKTAN, ENSAMHET Arthur Koestler: Pil i det blå. En självbiografi. Översättning av Nils Holmberg. Tiden 1953. 17:50. Arthur Koestler tycks ha levat ett brokigare liv än de flesta. Man har förstått att det fått släppa till åtskilligt av stoffet i hans romaner, men dess närmre detaljer har varit höljda i det allmänna dunklet kring det gamla, försvunna Mellaneuropa. Bara några avsnitt: resan till spanska inbördeskriget och fångenskapen i Frankrike har han direkt skildrat i böcker som givits ut i Västeuropa. Nu har han vänt den skarpa, kraftiga ljuskilen från sin litterära strålkastare till ett stort svep bakåt; i en första memoarvolym skildrar han sina öden fram till den tid kort före Hitlers maktövertagande då Koestler en morgon efter att ha spelat bort sin lön för sju månader framåt vaknade bakfull och desperat bredvid en otrevlig flicka. Han gjorde då allvar av sin länge närda föresats att gå in i kommunistiska partiet. Det är en i många stycken hänsynslös självbekännelse, som arbetar under skylten ”fullständig öppenhet”, men som inför andra av Koestlers verk måste man tycka att den rutinerade belysningsmästaren ibland låter ljuskäglan alltför elegant glida runt vissa intressanta punkter. Till det allra bästa hör skildringen av barndomen. Koestler växte upp i Budapest och Wien. Familjen var judisk, men inte ortodox. Man saknade riktigt fasta anknytningspunkter både i anden och rummet, flyttade ofta allt eftersom pappa Koestlers bisarra affärer gick upp eller ner och kände ingen riktig gemenskap med den övriga judenheten. Lille Arthur fick tidigt den känsla av rotlöshet och isolering, som är så typisk för Koestlers andliga hållning och den underbyggdes ändå mer av 298