BOKRECENSIONER den märkvärdiga, ensamma uppfostran som han fick. Tre känslor dominerade hans barndom: skuld, fruktan och ensamhet och de står än i dag som stjärnor över hans författarskap. Han fick en mekanisk och kärlekslös uppfostran, mest av främmande människor. Han var alltid rädd; en körteloperation hos en vardags-sadistisk husläkare blev första motsvarigheten till de många intensiva skräckupplevelserna i hans böcker. Han var alltid rädd för straff, ständigt plågad av småsynder som obönhörligt debiterades honom i familjens straffregister. Han var nästan alltid ensam. I ensamheten odlade den begåvade pojken upp det intresse för att analysera saker, som är så karakteristiskt för Koestler även i fortsättningen och han fann så småningom på ett sätt att neutralisera sin skuld och sin rädsla genom att acceptera dem, hitta ett sätt att leva tillsammans med dem. I ensamheten växte också hans drömmar och den väldiga ärelystnad, som snart skulle driva honom fram i främsta rummet bland de mest omtalade i hans olika yrken. Mitt i sin matematiska, analyserande läggning hade han också en stark oändlighetslängtan, symboliserad av pilen i det blå: den tänkta pil som i pojkens drömmar skulle skjutas ut i rymden, bortom alla planeters attraktionskraft och fortsätta en bana utan gräns. Sådana halvt extatiska tillstånd spelar stor roll i Koestlers romaner: något liknande upplever den unge frihetskämpen Peter Slavek i slutet på ”Domens dag” och även f.d. folkkommissarien Rubasjov i ”Natt klockan tolv på dagen”, den tränade analytikern och rationalisten, erfar i sin döds-cell ett tillstånd där tanken lossnar från sin axel och rusar ”ut i rymden likt ett ljusknippe i natten”. När Koestler blivit en ung man drev honom samma längtan raskt från plats till plats, från uppgift till uppgift. I en rad färgstarka kapitel beskrivs hur han enrollerar sig i en judisk studentgemenskap vid universitetet i Wien — det enda uppgående i en grupp som han någonsin kunnat känna — hur han engagerar sig i en fraktion av den nationella judiska rörelsen, hur han far till Palestina och svälter sig fram i nybyggarlandet där, hur han genomkorsar Europa och till sist hamnar som journalist på jätteförlaget Ullstein i Berlin, där han trots sina unga år blixtsnabbt stiger mot höjderna under företagets sista storhetsår, före Hitler. Man hade gärna läst fylligare skildringar från många av dessa intressanta hållplatser, men Koestler går allt raskare fram ju längre han hinner i tiden. Han har ett mycket roligt men något omotiverat kapitel om de franska bordellerna, en av honom livligt begråten institution, men han har sedan inte mycket att säga om atmosfären i det hektiska Berlin omkring 1930 och ännu mindre om Ullsteins, Europas mäktigaste press- och förlagskoncern, som strax därpå smulades sönder. Koestler kan ge lysande intensiva bilder av en miljö ur synpunkter som passar hans resonemang, i andra böcker t.ex. fängelset i Moskva, den neutrala tillflykten Lissabon eller efterkrigstidens Paris. Men han kan bara se platser och människor ur en synpunkt, håller hårt fast vid den och struntar blankt i de andra. Detta blir en konstnärlig styrka i t.ex. ”Natt klockan tolv på dagen” och en stor nackdel i ”Längtans tidsålder”. I senare delen av ”Pil i det blå” blir det ofta en svaghet. Koestler skildrar huvudsakligen paniken på Ullsteins inför Hitlers och kommunismens framryckningar. Alla, inte minst företagsledningen, vidtar skyndsamma försiktighetsåtgärder och skaffar sig återförsäkringar av olika slag inför det väntade Ragnarök. Mitt i detta står Koestler och han blir kommunist, men av omsorgsfullt redovisade ideologiska skäl! Att dessa spelat en stor roll för en person med hans läggning är uppenbart, men lika uppenbart är att den hysteriska panikens store skildrare inte kan ha varit okänslig för att detta var enda chansen för honom själv. Här har strålkastaren tagit ett hastigt glid över scenen. Koestler har snyggat upp ett problem som för honom blivit det centrala, det där hans skuldkänsla sedermera koncentrerats. ”Folk bryr sig inte om ifall man sviker mänskligheten, men om man sviker sin klubb betraktas man som avfälling, och en avfälling kan ha vilket motiv som helst, så är han inte mycket omtyckt ändå”, heter det i ett av många möjliga citat. (Ur ”Längtans tidsålder”.) Det är inte lätt att tycka om Koestler, bl.a. därför att han så hårt slår omkring sig med sin tes att Europa är dömt till undergång, en undergång som närmast tycks motiverad av att han där inte hittat någon lära som passar både hans rationalism och hans oändlighetslängtan. I sin epilog säger Koestler: Det kan vara lämpligt att sluta denna del vid den avgörande punkt då jag blev medlem av kommunistpartiet, liksom gamla filmserier brukade sluta då 299