BOKRECENSIONER hjälten hängde i ett rep över en av krokodiler vimlande flod medan åskådaren avfärdas med löftet: Fortsättning följer. Men publiken visste att hjälten i verkligheten aldrig ramlade ner bland krokodilerna, vilket jag däremot gjorde. Härom kan man säga att ”ramlade” knappast ger någon lyckad bild av Koestlers enligt honom själv väl beräknade svanhopp och att hjälten i mycket få filmer torde ha ingått fost-brödralag med krokodilerna. Nej, man tycker inte om Koestler för hans sätt att rättfärdiga och lägga till rätta, men man respekterar hans skarpa och rastlösa intellekt och man har aldrig tråkigt i hans sällskap, allra minst i ”Pil i det blå”, som efter ”Natt klockan tolv på dagen” måste kallas hans bästa bok. Åke Runnquist TYSK SERIE Ernst Glaeser: Jag var ung 1914. Översättning av Arne Hirdman. Edgar Maass: Ver dun. Översättning av Elsie och Håkan Tollet. Lion Feuchtwanger: F järrskådaren. Översättning av Irmgard Pingel. Leonhard Frank: Pojkligan. Översättning av Elsie och Håkan Tollet. Walter Bauer: Sabine. Översättning av Elsie och Håkan Tollet. Samtliga i FIB:s Världsbibliotek, tyska serien. Folket i Bilds förlag 1952—1953. 4: 95 per inb. volym. Arne Hirdman har redigerat en tysk serie i FIB:s världsbibliotek och gjort det på ett sätt som inte är alldeles oförtjänt av häpnad. Till skillnad från de franska och engelska seriernas redaktörer har han inte följt den enkla och rimliga principen att välja ut några goda böcker av äldre och nyare författare. Han har burit sig åt som om det inte fanns någon tysk litteratur värd att läsas för sin egen skull; i stället har han velat ”låta fem romaner bygga upp en bakgrund till vad som har hänt i Tyskland”, närmare bestämt sedan 1914. ”Hur” — heter det i inledningen till seriens första volym — ”ser det folk ut invärtes som varit själen i två världskrig inom ett kvarts sekel? Är tyskarna annorlunda skapade än vi andra?” Formuleringen kan tänkas bero på att Hirdman av pedagogiska skäl har önskat ställa sig enfaldig. Men även om frågorna översätts till någonting mera vettigt, är metoden att behandla just den tyska litteraturen uteslutande som historiskt-psykologiskt illustrationsmaterial på intet sätt försvarlig. Det kunde ha gått an om Hirdman verkligen hade försökt göra det bästa möjliga av sin självförvållade situation, dvs. om han hade förenat sina dokumentära överväganden med höga litterära krav. Det hade trots den underliga begränsningen inte varit en hopplös uppgift; det hade funnits mycket att välja på mellan —• låt oss säga — Heinrich Manns ”Der Untertan” och Jüngers ”Heliopolis”. Men Hirdman har (tydligen för att hindra alla störningar i form av starkare konstnärlig upplevelse) bannlyst förstarangsförfattarna och hållit sig till de medelmåttiga. Det finns ingen oläslig eller på annat vis direkt usel bok i serien, men det finns inte heller en enda som är helt bra; den bild som här ges av den tyska litteraturen är missvisande, och orättvis inte bara mot föremålet utan också mot läsarna. Ernst Glaesers roman heter från början ”Jahrgang 1902”, vilket motsvarar innehållet bättre än den svenska titeln. Det är alltså inte fråga om dem som var unga 1914 utan om dem som var barn då och växte upp under kriget. Glaeser hör själv till denna grupp och åtskilligt tyder på att boken är en lätt bearbetad memoar — inte minst de ur läsarens synpunkt tillfälliga och otillräckligt motiverade inslagen i pubertetsskildringen. Någon riktigt meningsfull kontrapunktverkan mellan huvudpersonens utveckling och den alltmer desillusionerade krigsstämningen har Glaeser inte lyckats åstadkomma. Men reportaget från den tyska småstaden är — trots en uppenbar fast inte resolut genomförd efterrationalisering — ganska skickligt. Edgar Maass berättar om hur det kändes att höra till årgång 1896, den som sattes in vid Verdun. Maass — en tysk-amerikansk ingenjör med en avgjort mera litterat yngre bror — är känd som tillverkare av historiska förströelseromaner (Hirdman talar med orätt om hans kvantitativt obetydliga produktion), men i mitten av 30-talet lämnade han också ett par bidrag till floden av krigsskildringar. ”Verdun” är en välskriven rapport från helvetet, läsvärd på samma sätt som andra påminnelser av liknande art, men litterärt knappast tänkbar utan Renns och Remarques några 300