BOKRECENSIONER år äldre böcker. Om hur tyskarna ”ser ut invärtes” har Maass emellertid inte mycket alt säga. ”Verdun” skulle ungefär lika väl ha kunnat härstamma från den motsatta sidan, åtminstone om man bortser från en sentimental minnesepisod som har tillåtits breda ut sig på alltför många sidor. Både den slutande Weimar-periodens och det första emigrationsskedets tyska litteratur är rik på skildringar från nazismens frammarsch och maktövertagande. Obegripligt nog har Lion Feuchtwangers ”Die Briider Lau-tensack” ansetts vara det mest upplysande dokumentet. Bokens ämne är tacksamt: klärvoy-anten och skojaren som stiger högt i de brunas tjänst men inte inser att ”det är andra som står före honom i kön då det gäller att kyssa Führern i arslet” och därför störtas av de gamla kämparna. Men fäsören Feucht-wanger har inte tagit vara på ämnets verkliga möjligheter utan nöjt sig med att skriva en pamflett av allra enklaste sort, så enkel att man i längden inte ens har roligt åt spektaklet. ”Fjärrskådaren” kunde ha haft en uppgift att fylla t.ex. år 1940. Numera är det viktigare att förklara Tysklands groteska och ohyggliga ”nationella revolution” än att peka finger åt den. Det finns böcker som förklarar en hel del; någon av dem borde självklart ha fått ersätta Feuchtwangers. De två sista böckerna i serien representerar den nya efterkrigstidens litteratur, den som är resignerad eller som ännu söker sitt eget ansikte. Leonhard Franks ”Die Jünger Jesu” är ett livstecken från en åldrad författare, som inte har förlorat någonting av sin humana och sociala tro men ännu en gång drabbats av tunga besvikelser vid försöket att förankra den i Tysklands verklighet. Franks roman verkar trött och når inte upp till hans böcker från den förra efterkrigstiden. Den handlar om många ting men får kraft bara i ett avsnitt utan nödvändigt samband med den altruis-tiska ”pojkligans” äventyr. Det är berättelsen om den judiska flickan, som är oförsynt nog att komma levande hem från soldatbordellen i Warszawa, skjuter ner sina föräldrars mördare och blir föremål för en rättegång som är en rättegång mot den tyska rättvisan. Där kommer Frank nära den stora indignationsdiktens ton, men bara där; i övrigt står han varken på ämnets eller sin egen nivå. En själsligt och kroppsligt misshandlad kvinna är också Sabine i Walter Bauers roman, en kärlekshistoria som bildar ramen för en mera enveten än energisk diskussion av krigets och hemkomstens moraliska problem. ”Hur ska vi leva för att vara värda att leva?” frågar f.d. soldaten Scherer. Bauer, som i likhet med många av dagens tyska författare torde ha läst sin Jaspers, vill inte satsa på någon ideologi. ”Besser zu zweit als allein” heter hans bok, och mera än så vill han inte säga. Kärleken kan bli en fristad utanför tiden — i tiden finns bara ondska och korruption, åtminstone nästan bara ondska och korruption. Bauer är en lite mångordig naturlyriker och stämningsmålare, som har sinne för subtila detaljer men inte för sammanhållande konturer. Hans roman är vagt själfull och kvar-lämnar ett otillfredsställande intryck; till detta bidrar också en lång rad reflexioner och allmänna uttalanden, som endast kan förklaras med att författaren inte har kunnat göra skillnad mellan innerlig enkelhet och saggande banalitet. Av översättningarna är serieredaktörens den ledigaste. Han borde dock ha vetat att den s.k. nationernas kamp vid Leipzig 1813 (”die Völ-kerschlacht”) inte bör omtalas som ”folkslakt-ningen”, fast en sådan benämning i och för sig kan vara träffande. Bengt Holmqvist ATT ÖVERLEVA Erich Maria Remarque: Livsgnistan. Översättning av Knut Stubbendorff. Bonniers 1953. 19:50. Erich Maria Remarque har inte själv upp-levat koncentrationslägrens helvete. Han räddade sig i tid till Amerika, där han fortsatt sitt författarskap, ibland i litet farlig närhet av Hollywood. Men krigsupplevelserna var aldrig långt borta ens på detta betryggande avstånd. Vittnesbörden om den sidan av krigets ohyggliga verklighet som väl för senare generationer kommer att framstå som det mest utmärkande för det andra världskriget — koncentrationslägrens fasor — strömmade över honom från alla håll i form av brev, muntliga berättelser och dokumentariska skildringar. Att på denna grundval åstadkomma en definitiv uppgörelse med den tyvärr ännu långt ifrån övervunna mentalitet som ligger bakom denna art av människoutrotning måste för honom ha tett sig lika väsentligt som hans uppgörelse med patentpatriotismen och krigs- 301