BOKRECENSIONER förhärligandet i genombrottsboken ”På västfronten intet nytt”. Säkerligen kommer också ”Livsgnistan” i framtiden att nämnas samtidigt med den första boken och för många kommer den att framstå som sista ordet i detta pinsamma ämne. Hans bevismaterial är överväldigande och framläggs med en ibland något frustande iver att inom det enda, uppdiktade läger dit hans skildring är förlagd få med allt vad hans vittnen haft att förmäla, vilket något förrycker den konstnärliga balansen. Tiden är våren 1945 när lidandet och förnedringen nått sin höjdpunkt så att fångarna inte längre kände sig som människor. Det är typiskt att den politiska fånge som fått på sin lott att frambära författarens budskap hela tiden bara kallas nr 509. Det mänskliga hos dem var reducerat till några få kroppsliga funktioner och den totala själv-uppgivelsen låg ständigt på lur. Men till och med in i den fullständiga isolering i vilken fångarna lever börjar vissa vaga rykten tränga, och skvallret på avträdena — de enda platser som inte varje sekund är bevakade — börjar viska om fiendens framryckningar, samtidigt som bombanfallen över den närbelägna staden blir allt tätare och mer förödande. Något börjar åter röra sig inom de apatiskt vandrande, krypande eller hasande liken. Hoppet om frihet börjar skymta och med ens blir det åter viktigt att hålla den svagt pyrande livsgnistan vid liv. Men också bland lägerbefälet börjar oron sprida sig — främmande och ovana tankar börjar röra sig i deras av makt och brutalitet förstockade hjärnor. Lägerkonmmendanten Neubauer — en Remarquefigur att nämna vid sidan av första världskrigets Hinnnelstoss —■ börjar leta febrilt i sitt minne efter några bevis på mildhet och omtanke som han skall kunna dra fram till sitt försvar när vedergällningens dag är inne. I sin iver och virrighet ger han t.o.m. order om att man skall ställa i ordning några rabatter med primula utanför de stinkande barackerna. Och framför spegeln inövar han tafatt de värdiga och militäriskt korrekta gester varmed han skall överlämna lägret i segrarens hand. Men det blir inte Neubauers slokande pri-mulor som de allierades fotografiapparater och filmkameror kommer att inriktas på när äntligen lägerportarna slås upp. Det blir i stället de människotrasor, vilkas vilja till liv trots allt varit tillräckligt stark att överleva för att vittna om vad som hänt, eller åtmins tone — som i nr 509 :s fall — att till en yngre och livskraftigare kamrat ha hunnit överföra något av den levande kraft som skall kunna bygga upp en ny värld. Ingeborg Essén OPERATION DEN ANSTÄNDIGA SANNINGEN Lewi Pethrus: Den anständiga sanningen. Fritzes 1953. 19:50. ”Den anständiga sanningen” borde kanske egentligen ha hetat ”Operation Den anständiga sanningen”. Boken är en stridshandling och såsom sådan genomförd med stor taktisk skicklighet. Tonen är sober; det ligger sordin över bitterheten; inställningen även till starkt brännbara ämnen är mycket välbalanserad; det finns inte mycket av generaliseringar; och trots att den stilistiska tafattheten knappast torde kunna räknas till de viljemässigt uppbådade trupperna, så samarbetar den ändå på ett verkligt gott sätt med dessa, därigenom att den åt det hela skänker en viss prägel av naiv godärlighet. Närmre hälften av de 289 sidorna i ”Den anständiga sanningen” är ägnade åt en första överblick av det som tydligen kommer att bli det genomgående temat i hela Lewi Pethrus’ memoarverk — förhållandet till Sven Lidman. — Bevittnade intyg, bevittnade protokollutdrag, bevittnade lånehandlingar, bevittnade privata och officiella brev är pingstgeneralens vapen i striden mot den forne bundsförvanten, men renligheten i detta tillvägagångssätt kan ändå inte förtaga den kväljande doft av andlig underklass, som tycks bolma ut varje gång någon rör i denna härva av skvaller och små-futtigheter. — I den senare halvan av ”Den anständiga sanningen” är luften renare. Finns det någonting som luktar där, så är det granar, balsampopplar och nyutslagna björkar. Och också någonting för fantasins näsa så utomordentligt delikat som röken från tjärbränningarna på Hälleberg. ”Mitt livs historia” har Lewi Pethrus kallat denna andra avdelning. Han berättar här okonstlat och varmhjärtat om sin mor och sin far; om deras fattiga ungdom och om deras omvändelse; om sin egen uppväxt i ett fromt och gott hem; om strövtågen på Hälleberg och om vallpojkeåren med deras för både själ och kropp hälsosamma vegeterande. Lewi Pethrus ger här och 302