BOKRECENSIONER där små lustiga kulturhistoriska detaljer — kaffet kostade 1 krona kilot och skatten belöpte sig till kronor 1:98 — och han ger synnerligen intressanta glimtar från en frikyrklighet, som varken var så välorganiserad eller så välansedd som nutidens. Han berättar om hur svårt det kunde kännas att vara en liten odöpt baptist; han berättar om de första ynglingaåren på skofabriken i Vänersborg, han berättar om hur den sextonårige Petrus Johansson år 1900 med en nyförvärvad tio-strängad gitarr i bagaget reste längre ut i världen, först till Fredrikshald och sedan till den stad, som på den tiden kallades Kristiania och som nu heter Oslo; och han berättar slutligen om hur han under en bönevecka i Fredrikshald år 1901 hörde den predikan om den helige Ande, som hölls av pastor Brønnum från Tistedal och som gjorde ett så djupt intryck på honom, att han tyckte att en helt ny värld hade öppnat sig över och bakom den gamla vanliga. Det finns hjärtevärme i Lewi Pethrus’ bok, det finns okonstlad humor och spontan glättighet. Det finns också stor medkänsla för de små i samhället — för de socialt vanlottade, för barnen och för djuren. — Lewi Pethrus’ åsikter om barnuppfostran kan säkerligen anses såsom föredömliga, och historien om föräldrarna, som lät barnen leka med hemmets största dyrgrip, borde obligatoriskt läsas av var och en som anser att hemmets elegans och snygghet bör gå före barnens trivsel och nöje. — Men mitt in i all hjärtevärmen tränger emellanåt en isande känsla, liksom när ett väluppvärmt, soligt rum ligger vägg i vägg med en iskällare. Det kan frågas om denna iskyla beror på något slags tillfällig nedisning hos författaren, något slags bepansring framkallad av stridssituationen. Eller om den beror på att det längre in i Lewi Pethrus’ väsen finns någon död och steril punkt, som utstrålar kyla. Kanske det alltför stora intresse för det ekonomiska, som ganska tydligt låter honom sätta likhetstecken mellan framgång och ekonomisk framgång; som gör hans förgrym-melse över vissa människors ekonomiska dumhet och tafatthet så djupt känd, så äkta och så mångordig; och som kommer honom, all försiktighet till trots, att tvetala en smula, när han skall tillbakavisa Sven Lidmans påstående att han har ”kommersialiserat” pingströrelsen. —• Kanske hans starka uppskattande av den mänskliga viljans betydelse för frälsningen; hans hart när judiska inställning till lagen och till den art av moral, som består i en strikt efterlevnad av vissa bud. ”Korsets och pingstens väg” är det som Lewi Pethrus vill gå, men han synes, åtminstone av ”Den anständiga sanningen” att döma inte ha sett, att om någon uppfattar lagen och synden så som han uppfattar dem då blir korset inte bara lidandets utan också syndens symbol, och då blir Kristus själv en stor syndare, som hängd på trä dog en syndares välförtjänta död. Ty Kristus bröt, för att giva liv åt det som var förvissnat och hälsa åt det som var sjukt, öppet, demonstrativt och förargelseväckande mot den judiska lagens bud. Han tog inte på sig andras synd i något slags fin och andlig mening, utan han syndade helt enkelt för kärlekens och barmhärtighetens skull. Och det är visst mer än Lewi Pethrus själv vill göra. ”Den anständiga sanningen” är första delen av Lewi Pethrus’ memoarer, och det framgår av den, att författaren har tänkt sig både en andra och en tredje del. Kommer de att likna denna första del, så kommer de att bli intressanta ur skvallrets, kulturhistoriens, religionens och även ur den psykologiska nyfikenhetens synpunkt. Elisabeth Tykesson DÖDSBILDENS LITTERATURHISTORIA Carl Fehrman: Diktaren och döden. Bonniers 1952. 30:—. Med sin stora bok ”Diktaren och döden” har Carl Fehrman givit oss ett översiktsarbete som det knappast finns något motstycke till på svenska. Denna bok om dödsbild och förgängelsetanke i litteraturen från antiken till 1700-talet är i första hand en motivhistorisk och ikonografisk undersökning men också i djupare mening en studie i känslohistoria, i föreställningshistoria. Hos Homeros kan man alltid finna en begynnelse, och i sin snabba och eleganta översikt betonar Fehrman särskilt två homeriska moment av utomordentlig traditionsskapande betydelse: dels den allegoriska myten om tvillingbröderna Hypnos och Thanatos, dels den mönsterbildande reflexionen om människolivets korthet där människors liv liknas vid löven i skog. Hos Pindaros finner han en metafor av lika svindlande varaktighet: ”en 303