BOKRECENSIONER skuggas dröm är människan”. När Horatius flätar samman två likartade bilder för att uttrycka livets summa poängterar han med större tyngd flyktigheten och intigheten än det drömlikt overkliga: vi äro stoft och skugga, pulvis et umbra sumus. Bilden av människolivet som ett vissnande omhuldas särskilt av de alexandrinska poeterna, där blommorna först uppträder som förgängelsesymboler: rosen som i så många tidigare dikter varit Afrodites emblem och kärlekens symbol blir hos Theokritos och andra symbol för livets och njutningens kortvarighet. Sin rikaste utveckling får rosensymbolen hos den senlatinske poeten Ausonius — och från hans djupt differentierade känsla för tillvarons efemära natur förgrenar sig rosensymboliken i direkt efter-följelse till renässansens poeter, i första hand till Ronsard. Från Homeros till Lukianos heter det första kapitlet hos Fehrman, och hos den senare får man en rikare uppfattning av antikens döds-bild än någon annanstans — samtidigt som just Lukianos föregriper åtskilliga drag i senmedeltidens dödsuppfattning. ”Hos Homeros hade Hades varit ett rike av skuggor och vålnader. Hos Lukianos är det ett skelettrike.” En genomgående tanke som sedan i alla århundraden skulle komma att ventileras är den jämlikhet, den ”dödens dystra demokrati” som råder i dödsriket, där man inte kan skilja tiggaren från konungen, eller köksmästaren från den lysande fältherren. Och här finns redan en urbild till scenen med Hamlet på kyrkogården. När nykomlingen Menippos frågar Hermes efter jordens skönaste kvinna kommer svaret: ”Den där dödsskallen är Helena.” ”Var äro de vackra männen och de kvinnliga skönheterna?” lyder frågan i Lukianos’ dialog och frågan skulle återkomma under åtminstone ett och ett halvt årtusende, genom hela medeltiden fram till Villon, och från Vil-lon åtminstone till efterromantiken, till Carlyle och hans efterföljare. Det är det välbekanta ”ubi sunt-motivet” som framför allt hör hemma i medeltidens contemptus mundi-genre, i dikterna om världsföraktet. Ur Fehrmans kolossala exempelsamling på just denna ”topos” är det frestande att citera dikten ”Cur mundus militat” — inte för att den i form och anda skulle vara särskilt typisk för genren men för att den är så obeskrivligt elegant i sin perfekta rytm, sin precisa retorik: Dic ubi Salomon, olim tam nobilis; vel Simson ubi est dux invincibilis, vel pulcher Absalon vultu mirabilis; vel dulcis Jonathas, multum amabilis? Quo Cæsar abiit, celsus imperio, vel Dives splendidus, totus in prandio? Dic ubi Tullius, clarus eloquio, vel Aristoteles, summus ingenio? Namnen här är naturligtvis inte valda på måfå. Salomo företräder Visheten, Simson symboliserar styrkan, Absalon skönheten, Jo-nathan vänskapen, Cæsar makten, Dives står för den rike mannen, Cicero representerar vältaligheten och Aristoteles lärdomen. Liksom i senmedeltidens dödsdanser har personerna en utpräglat allegorisk eller symbolisk funktion. Svaret på frågan ”Var är forntidens stora och visa — var är det ärorika Babylon — var är makten, äran, härligheten?” är lätt att ge. Venies ad tumulos! Betrakta gravarna! Til! kyrkogård och benhus knöts medeltidsmänniskornas dödsmeditation. Och i den märkligaste av de legender som har memento mori som grundtema, legenden om de tre levande och de tre döda, blir också graven en avslöjande spegel för de levande. Legendens kärna är de dödas ord till de levande: Quod fuimus, estis, quod sumus eritis. ”Ni är vad vi ha varit; vad vi äro, skall ni bli.” Men vid sidan av denna medeltidens typiska makabra döds-bild som har sin grund i helvetesångesten, finns också en dödsbild och dödskänsla av annat slag. I mystikens fromhetsvärld leder askes och världsförnekelse över till dödsbeja-kelse. ”Döden blir föremål för längtan, för en halvt erotisk åtrå”, blir mors dulcis, der liebe Tod — en kontrast till dödsdansernas hårda, bittra, grymma Död. Den svenska medeltidens dödsbild som Fehrman ägnat ett innehållsrikt kapitel företer naturligtvis inte några påfallande originella drag. Men anmärkningsvärt är den stora roll som livshjulet, lyckohjulet, rota fortunæ, spelar i den svenska förgänglighetssymboliken från 1400-talet och framåt. Träffande påpekar Fehrman att den omtyckta bilden Fortunas hjul visar hur medeltidens reflexion över livets och lyckans föränderlighet och förgänglighet nära nog sammanföll. Det gäller inte bara medeltidens reflexion. Det märkliga är att man knappast behöver gå till svensk medeltidsdiktning för att studera de medeltida dödsmotiven — i så hög grad har de konserverats i stor-maktsdiktningens diktning, åt vilken Fehrman också ägnat huvudparten av sin framställning. 304