TEATERKRÖNIKA Hans grundtes kommer också som en effektfull inledning till det sista delkapitlet i boken: ”En försenad medeltid och en retarderad renässans har stämt möte i vårt svenska 1600-tal.” Hans grundliga materialbehandling kommer denna tillspetsade sammanfattning att te sig i det närmaste oantastlig. Endast några axplock kan här ge en föreställning om den rika dokumentationen. Dödens demokrati, klassiskt formulerad hos Horatius i raderna ”Pallida mors æquo pulsat pede / pauperum tabernas requmque turres” är i lika hög grad det svenska stormaktstidevarvets tema som medeltidens. Fehrman framhåller att orsaken till att denna Horatiussentens, dödsdansernas ståndsparad och ubi sunt-paradigmet har samma aktualitet för 1600-talet som för medeltiden, närmast är av sociologisk karaktär. ”Det svenska samhället under 1600-talet var, liksom medeltidens ett utpräglat ståndssamhälle. Det fanns här ingen plats för en livets demokrati: i stället för jämlikheten i livet sökte man en sorts tröst i Dödens stora demokrati.” Han tillägger att livets ståndsskillnad sträckte sig fram till gravläggningens ögonblick. Ja, ännu längre — i ett utomordentligt kapitel åskådliggör han vilken enorm betydelse den aristokratiska gravståten fick under 1600-talet. Meditatio mortis förenad med pompa funebris. ”Begravningsceremonielet blev den svenska barockens stora Gesamtkunstwerk.” Begravningsdikten blev — kunde man säga — halva dess litteratur. Här blomstrade i ganska spöklik prakt alla de formler och paradigmer ur dödens ikonologi som vi tidigare mött i all världens contemptus mundi-dikter, consola-tiones och ars moriendi-litteratur. Att vi be finner oss på andra sidan renässansen kan vi naturligtvis ändå inte ta miste på — även om barockens stilmedel par excellence, anhopningen av bilder, inte vore så iögonfallande, så öronbedövande — ty den slutliga poängen i dessa gravskrifter blir i allmänhet liksom för Petrarca ”Trionfo dell’ eternitå”. Dikterna slutar oftast med en odödlighetsförkla-ring, ”en sorts — protestantisk — helgonförklaring av den döde eller den döda”. Den döde lever ”äwig säll”, han går ”öfwer Stiernors Hualff, uti snöhuita Kläder”. Det är nästan med en viss lättnad man observerar att mot århundradets slut den besynnerliga karolinska burlesken smyger sig in där den minst passar som i följande av Fehrman anförda rader ur en lovprisning i en gravdikt av Rudeen: Men förr skall solen sig i mörker äwigt gömma, och bärgen swettas regn, ok hafwen torra stå All strömmar skola förr mot sina källor gå Men förr skall solen sig i mörker äwigt gömma, Här triumferar barockens komiska överdrift över både Tiden, Evigheten och salig herr Thegner. Den försenade medeltid och den retarderade renässans som ”stämt möte i vårt svenska 1600-tal” sveptes inte bort med barockdikten, den levde kvar under praktiskt taget hela vårt 1700-tal. När Carl Fehrman stannar sin lärda och instruktiva, sin eleganta och nyttiga undersökning vid 1700-talets början är det visserligen vid tröskeln till en ny tid med en mera sekulariserad dödstanke men en tid vars dödsbild alltjämt i grunden är präglad av medeltid och latinitet. Åke Janzon TEATERKRÖNIKA av EBBE LINDE Gierows och Sjöbergs Shakespeare Dramatens stora lyft för vårsäsongen blev ”Romeo och Julia” i nästan helt obeskuret skick, med ny svensk text av Karl Ragnar Gierow och i regi av Alf Sjöberg (20 mars). Mycket arbete hade nedlagts, särskilt på mass-scenerna: på dräkter, dekor, maskeradfestens yra och inte minst på de oerhört intensiva fäktscenerna, som tycktes förutsätta årslång drill. Men det hade lönat sig. Man såg nu, kanske för första gången på svensk botten, att släktfejden mellan Montague och Capulet inte bara är en lös accessoar, som har påhakats den berömda kärlekssagan, utan verkligen skådespelets grundtema. Man upplevde stridens fatala grymhet och hätskhet, och kände att den kunde skaka ett furstendöme i dess 5 BLM 1953 IV 305