TEATERKRÖNIKA existens; och de älskandes gemensamma död, som försonar de stridande, förekom därför för första gången inte bara som en sorglig händelse, utan som ett sublimt offer som vinner ett högt pris. Så långt var det rätt, och det hela hade varit nästan fullkomligt om den innerliga kärlekslyriken kunnat få spänna en bro av motsvarande resning över handgemängets vilda fors. Så skedde inte alldeles, men felet ligger tydligen mindre hos Jarl Kulle och Anita Björk, som är unga, lyriska krafter av första klass (och visade det) än hos sceninstruktionen. Alf Sjöberg har mindre sinne för poesi än för aktion. Naturligtvis kan man inte frånkänna honom känsla för den sceniska rytmen, tvärtom, han har den mycket starkt, men mer i det taktiska än det strategiska: mer för staccato-rytmen i en hetsig enskild scen än för den långvågiga andningen av upprört och stilla hos Shakespeare. Ett exempel! Efter den upprörda första scenen i tredje akten, fäktningen med Tybalts död, riktar Shakespeare strålkastaren mot Julias ensamhet i hennes kammare, hur hon otåligt väntar, besvär solens spann att skynda, talar till natten och fantiserar Romeos bild i den — tills amman kommer med repstege och halvkvädna visor och än mer stegrar hennes otålighet och vår spänning. Det är klart att det avses en kontrast mellan avskildheten här och gatuvimlet nyss. Men Sjöberg låter Anita Björk flyga in som ett rött pisk-rapp över scenen sekunden efter det folket lämnat den. Hon slungar vid rampen fram sina första invokationer (man tror först de gäller hästen som skall bära Romeo till Man-tua) och måste för fortsättningen springa på snabba ben en trappa upp i bygget; flux är hon nere igen innan monologen är slut och har en överdrivet stormig uppgörelse med amman — och vilken amma! Enkel och en smula vulgär skall hon ju vara, men hon skall ju ändå kunna has i rum i ett adligt hus. Det blir ingen samling med denna ideliga över-accentuering. Ordets skönhet förstörs. Samma gäller balkongscenen, också den hade vunnit på mera stillhet och mindre gymnastik; liksom Mercutios monolog om drömmarnas folk av småttingar och den odödliga uppbrotts-scenen med lärkan. Inte ens i ishockey är alltid det livligaste spelet det effektivaste. Alf Sjöberg är en oförliknelig tecknare av frap-panta bilder, men resultatet blir lätt för flackt, därför att han misstror alla färger utom de grellaste. Vid sidan av denna allmänna anmärkning blir nagelfarande av enskilda insatser mindre viktig. Det var ju dock en betydande föreställning, av vilken mycket blir oförglömligt. Gierows nya översättning med dess många genitiver behöver man nog tid för att hinna vänja sig vid, och man torde få det, ty den har uppenbara förtjänster, inte bara genom alt den är modern. Sven Erixsons dekor nyttjade dräkter och stundom ett draperi som enda färgfält mot ett balkong- och murbygge i ljus-grått. Dag Wiréns musik var som vitlöken i en prima sallad, trängde sig aldrig fram men sammansmälte med helheten som en dess kostligaste ingrediens: var med andra ord den idealiska scenmusiken. Vad pjäsen som sådan beträffar, så kunde den förefalla omodernt romantisk för en tjugo år sen, på Shaws storhetstid, men knappast på Anouilhs. Jämfört med hans tragiska kärlekspar är Shakespeares både osentimentalt och realistiskt. Det slåss för livet i det längsta och går i döden först när ingen annan föreningsmöjlighet finns; Julia är så full av list och knep som varje tös av kött och blod (”När flickan ljuger inför sin mor / då är kärlekens prisade sol uppgången”) och man kan peka på ett så fint ironiskt drag som den svärmiske Romeos snabbt förflyktade trånad för Rosaline: också det hör till den realistiska psykologin. Spelat redan 1591 eller ej, så är det väl fråga om inte detta brinnande unga och dock så mogna skådespel i alla avseenden är Shakespeares största. Hjalmar Gullbergs och Knut Ströms Calderön ”Spökdamen” (”La dama duende”) på Göteborgs stadsteater bjöd en ny och möjligen den sista länken i den kedj a av klassiska komedier i karusellstil, som Knut Ström under årens lopp har lekt fram, och där bland topparna förut står sådana fullträffar som ”Järnvattnet i Madrid”, ”Don Gil med gröna byxor” och inte minst Labiches ”Den italienska halmhatten”. Det var samma inventiösa bruk av vridscenen (vilken fick stå still på Dramaten), samma blague och fläkt och färg som man minns från fordom. Maskerad- och folkscener var det gott om här också, och även här hade de instruerats av Else Fisher, som har blivit vår specialist på det slagets koreografi. I spektaklets centrum stod en ungdomlig trio som gott kunde ta upp tävlan med kanonerna från Lorensbergsteatertiden. Det var Bertil Ander- 306