TEATERKRÖNIKA oss, om man skulle presentera honom för kontant. I rättvisans namn bör då tilläggas att översättningen inte är ny. Denna version är densamma som Olof Molander nyttjade på Dramaten redan 1936. Hjalmar Gullberg torde numera tänka högre om den klassiska komedins slagkraft så att säga på egen hand. Hans översättningar har allt mer vunnit i serenitet och avtagit i lundensiskhet, vilket enbart varit till båtnad. Publiken senterade denna föreställning mindre än kritiken, om det nu får tillskrivas det ominösa premiärdatum (fred. 13 febr.), annalkande sämre teatertider eller att den klassiska komedin numera skulle mist sin gamla dragningskraft i Göteborg. Två av skeds f öreställningar Här borde sedan följdriktigt följa beskrivning på vårens tredje stora renässansprogram, ”Som Ni behagar” med Gertrud Fridh i Malmö; men vidriga omständigheter har hindrat krönikören att se det, och jag får nöja mig med att konstatera att huvudrollens fram-ställarinna vann en stor personlig seger hos både press och publik, men att kritiken hade en del anmärkningar mot föreställningen i övrigt, speciellt skogsdekorationen. Teaterchefen Johan Falck satte den 28 febr, upp sitt sista stora program på Norrköpings stadsteater: Ibsens ”Peer Gynt” med Max von Sydow i huvudrollen och i Karl Ragnar Gie-rows svenska språkdräkt. Carl Johnsson-Cloffe hade gjort dekoren, och bl.a. lyckats med vad få lyckas med, att stilisera granar så de gör sig på scenen, von Sydows Peer var nykter, stark och redbar — litet för nykter och stark för skrönorna i inledningsscenen, att få dem helt troliga, och bestämt för redbar för Afrika-kapriserna och lönnmordet på kocken; bäst kom han till sin rätt i den annars ofta såsom avig förnumna scen, där Peer timrar ett hus åt sig och Solveig och ansvarsmedvetet överlägger om sitt liv. Men trots allt var det en intressant uppvisning av en ung skådespelare som har den personlighetsutstrålning, som kan hålla oss fängslade genom en lång huvudroll; vilket är det viktigaste, och sällsyntaste. Fjorton dagar tidigare (14 febr.) tog teaterchefen Stig Torsslow farväl av sin publik, göteborgarna, med en Studioföreställning av Franqois Mauriacs ”Asmodeus” (”Asmodée”), som han satte upp på Dramaten redan för sju och ett halvt år sen (BLM 1945:510). Kunde det sägas den gången, att gestalterna bröt sig för mycket mot varandra till visst förfång för helhetstonen, så kunde inte en motsvarande anmärkning riktas nu. Just helhetstonen var tvärtom utomordentligt fin, antingen det berodde på att Torsslows grepp om stycket blivit starkare, eller på att Berta Hall och Bengt Ekerot i och för sig gick bättre i par än Anna Lindahl och Olof Widgren. Pjäsen skildrar dragkampen om den unga änkan Marcelle de Barthas’ själ, mellan å ena sidan informatorn herr Couture, en representant för livsfientlig oköttslighet och andlig maktlystnad, och å andra sidan en ung engelsman, Harry Fan-ning (Herman Ahlsell), protestant och naiv som ett barn eller som själva den okomplicerade livsglädjen. Dragkampen förs från Tan-nings sida helt omedvetet, men från herr Cou-tures med yttersta medvetenhet. Det är den senare som segrar, och vi känner det som en tragedi. Det skulle vi kanske inte göra. Förmodligen finns också i detta stycke den katolska noten, så vi på något perverst sätt borde känna att fru de Barthas blir frälst till rätta sidan när hon avstår från annat liv än minnenas och andaktens, och att Gud är stor som kan välja de solkigaste redskap för den rening han genomför. Men den noten sjönk tillbaka i föreställningen till förmån för den precisa psykologin, och det var man bara tacksam för. Mauriacs lilla helgon, den unga flickan Em-manuele, som får gå andra vägen, från andlighet till sinnligt uppvaknande, gavs mycket attraktivt av Margit Carlqvist; fast det må vara sant att det vaknande sinnliga i hennes natur var mer ägnat att övertyga än den andliga överspändheten. ”Asmodeus” är Mauriacs erkända dramatiska mästerverk, som han aldrig riktigt kommit upp till i sina tre senare pjäser. Inflytandet från Ibsen är lika påtagligt som hans eget inflytande på Greene m.fl. O’Neills nya pjäs i Malmö Malmö Intima Scen blev den 24 mars skådeplats för Eugene O’Neills senast utsläppta drama, ”Måne för olycksfödda” (”A Moon for the Misbegotten”). Varken i Paris eller London har det ännu spelats, fast det livligt diskuterats på båda hållen. Det är den kvinnliga huvudrollen som avskräcker. Malmö satte där in Karin Kavli. Men varken i inre eller yttre mening visade hon sig uppgiften riktigt vuxen. Hon slängde blickar och poser kring 308