TEATERKRÖNIKA sig som en liten landsbygdspinuppa, vilket måste innebära ett stort misstag om antingen mål eller medel. O’Neills farmardotter Josie är allt annat än kokett och pinuppa. Hon är stor, stark och slagfärdig och rå i käften — åtskilligt råare än det framgår i svensk översättning. Men bakom den fasaden döljer hon blyg känslighet och vad man kallar ett hjärta av guld. Alla de tre huvudpersonerna i pjäsen är för resten på det viset dubbelbottnade. I Malmö var det bara Oscar Ljung i rollen som farmaren Hogan, Josies far, som riktigt hade fått kläm på både in- och utsidan. Han tecknade en lurig tjyvgubbe av de redligaste avsikter, så både karaktär, profession och nationalitet var omisskännliga. Martin Ahlboms scenbild visade ett ruckligt trähus på staplade skifferplattor, vilket ropade i kapp med Hogan och ”Vredens druvor” om farmareländet i U.S.A. Men varken han eller regissören Henrik Dyfverman hade vårdat sig ett vitten om belysningarna, som O’Neill inte för ro skull har tillrättalagt omväxlande och symboliska efter bästa Ibsenmodell: dammig solskensdag i första akten, skymning och lampsken i den andra, fullmåne i den tredje och dagbräckning och morgonsolens första strålar i den fjärde. Man gissar kanske härav att det gäller ett naturalistiskt drama med enhet i tid och rum, och så är det. Phil Hogan äger inte sitt lantbruk, han arrenderar av ett bättre mans barn, den litet avsigkomne Broadwayproducern Ty-rone, vilken också går som vän i huset och kastar ögon på dess whiskyflaskor och på Josie. Ett lämpligt parti, tänker gubben. (Inte bara av ekonomiska skäl.) Och så startar han en illmarig aktion för att få dem i famn på varandra. Han misslyckas i rent fysisk mening, och det anade han, men djupare sett går intrigen ihop. Maskerna faller inför månens ansikte och de två får tala ut. Med ansiktet begravt vid Josies bröst röjer Tyrone sitt eländes hemlighet, fixeringen vid den döda modern, som han tycker sig ha skändat, och det tvångsmässiga behovet att återkalla dådet var gång han ligger med en kvinna. Hans sexual-förakt och dödslängtan. Ovanpå den bekännelsen somnar han som ett barn, och där sitter han än i Josies famn när sol går opp och gårdens sysslor ropar på sina arbetare. Då går han med en drink och en resignerad kärleksförklaring. Skall han komma igen? Vid läsningen hade jag intrycket att han nog skulle det. Men Malmöföreställningen bj öd intet hopp, och den har stöd i de pessimistiska slutorden om att det enda för Tyrone vore att få dö i sömnen. Egentligen förstår man inte varför. Tyrone har känt en frid som aldrig förr vid Josies bröst, och för henne borde väl moderlighetens uppgift nu bli att långsamt men säkert lösa den älskade ur hans komplex. Hade Josie verkligen så lätta vanor som hon skrutit med och vore hon så sensuellt beroende att samliv med en tills vidare impotent man vore over evne för henne, så låge ju saken annorlunda, men inte heller det alternativet syntes skymta. Här tycks mig O’Neills vilja till tragik ha slitit en reva i hans annars så objektivt säkra psykologi. Kanske hör den till det som den planerade, men uteblivna omarbetningen skulle ha lappat. Men för övrigt är det väl lika fåvitskt fråga O’Neill om hur det sedan går, som det var att fråga Ibsen hur det gick i fortsättningen med Nora i ”Ett dockhem” — han hade inte reda på det, sade han. Tyrone spelades av Georg Ärlin. Han hade typen precis, men i den stora bekännelsen räckte inte hans utspel till att göra den till styckets klimax, så som hade bort ske. En intressant föreställning, men inte någon riktig fullträff. Smått och (mer eller mindre) gott På Stockholms kommersiella teatrar har inte kommit många intressanta nyheter. Nämnas kan att Vasateatern i februari tog sin tillflykt till Bernard Shaws gamla ”Hjältar” (”Arms and the Man”). Man minns: den operettmässiga antiromantiska komedin om den romantiska Raina och hennes nyktre schweiziske chokladkrämssoldat i serbisk-bulgariska kriget — Shaws första stora uppgörelse med en publik fördom (att kriget fostrar mod och ädla dygder) och samtidigt hans första stora publiksuccés. Gunnar Björnstrand har gjort chokladsoldaten Bluntschlis roll förut och känner den bra; Claes Thelander har sin känsla för stil och Maj-Britt Nilsson sin fräschör; men på det hela taget var det långt mer en dålig föreställning än en god, därför att det samstämmande greppet saknades. Och om nu Shaw skall ha sin minnesutställning, vilket han ju är värd, hade det inte funnits aktuellare ting att ta till än denna gamla paradsalva mot lyckligen döda hökar? Det är till landsorten och de små idealistiska teatrarna man får gå för att finna de intressantare sidohändelserna. 309