TEATERKRÖNIKA Malmö Intima Scen försökte den 13 febr. Naima Wifstrand i Garcia Lorcas ”Bernardas hus” (”La Casa de Bernarda Alba”). Groteskt ödlekall, skrev Ingvar Holm, som samtidigt beklagade att Nine-Christine Jönsson över-spelade i Martirios roll och att den imbecilla färg hon lade på den figuren hade fått kasta för starka reflexer över hela föreställningen i övrigt. Själv såg jag ej denna. Regi: Karin Kavli. Uppsala kastade sig efter en framgångsrik giv av Pär Lagerkvists ”Midsommardröm i fattighuset” på Aymés ”Clérambard” och gav den nära nog som troskyldigt burlesk folkkomedi, vilket väckte kräsnare bedömares ve-dervilj a. Den lilla Ateljéteatern i Göteborg hade den 18 febr, premiär på en liten fin föreställning av Hjalmar Bergmans ”En skugga” (Sonja Thedell och Ragnar Södman, hette de klarast skymtande stjärnämnena) och därefter svensk urpremiär på Michel Ghelderodes enaktare ”Ascorial” (”Éscurial”). Det är en dramatiskt högladdad scen mellan en degenererad spansk självhärskare och hans muskulöse och hatfulle hovnarr, under samma stund då drottningen ligger och dör — förgiftad av kungen, tillbedd av narren. Föreställningen som sådan var inte god, och stycket har väl som allt av Ghelderode sin svaghet — sin arrangerade teatermässighet och sin utvärtes bravado — men också sin oerhörda teatraliska kraft: inte fullt så bedövande här som i klubbslaget ”Fastes d’Enfer” (hans mästerverk), men en smula åt det hållet. I annan översättning lär det stå på lut i Dramatens farstu. Också andra halvamatöriska scener har haft några ambitiösa framträdanden. Vi antecknar från Lilla teatern i Lund en giv i fickformat av Sartres ”Flugorna” och från studentteatrarna Calderöns ”Livet är en dröm” (Stockholm) och den i Sverige under detta sekel ospelade klassiska ”La farce du Maistre Pathe-lin” (Göteborg), den tidigaste franska profankomedi som har bevarats, skriven av någon samtida till Frangois Villon; eller möjligen av honom själv, enligt de största optimisterna. Inhemska nyheter Allt detta var utländskt nytt eller gamla bekanta. Nu till de svenska nyheterna — också de mest på småscener. Almquistkonjunkturens fortsättning med ”Drottningens juvelsmycke” i Bengt Lager kvists adaption på Teatern i Gamla Stan (4 mars) gick i mångt och mycket efter de med ”Amorina” uppkörda hjulspåren, med en berättare som fick knyta hop de olika scenerna; men skioptikonbilderna som dekora-tionsinslag användes denna gång med klok sparsamhet. Som berättare fungerade Richard Furumo och hans text var naturligtvis hämtad ur ingressen till verket i ”Törnrosens bok” och ur de i romanen förekommande berättande styckena. Största nyheten hade väl den tablå som skildrade Tintomaras skogsvandringar i Kolmården genom pantomimisk rörelse som illustration till berättarens ord — här kom det utomordentligt känsliga minspelet i Sif Sterners ansikte att bli ett ovärderligt komplement till Birgit Cullbergs koreografi. Detta ansikte är annars knappast i vanlig mening tilldragande, men kan, liksom den vackra stämman, bli underbart besjälat av liv. Om aktrisens framtid är svårt att spå, men visst är att Tintomara-rollen var ett fynd för henne. Synd att ”Trettondagsafton” så nyss har gått i Hälsingborg, dit hon skall nästa säsong; tillsammans med tvillingsystern Berit Gustafson borde hon ge en enastående chans att besätta rollerna Viola och Sebastian så man för en gångs skull verkligen trodde på både köns- och personförväxlingen. Ingegerd Aschan hade trätt till den vanliga Gamla Stan-truppen, men spelade för stort för den lilla lokalen och blev knappast någon förstärkning. Det hela var inte egentligen dramatiskt eller spännande, men underhållande, ungefär som att höra god högläsning av en bok. Och man erinrades om att ”bokteater” är högst på modet just nu, både i England, Tyskland och Frankrike. Kammarteatern öppnade sent omsider sin vårsäsong med Elisabeth Sjövalls ”Fyra människor”, ett stycke konversationsteater om ett abortfall och dess konsekvenser för de invecklade läkarna, helt konstlöst i byggnaden, men aktuellt till innehållet och med det iakttagnas fulla trovärdighet. Författarinnan är läkare i Göteborg. Det kanske bör tilläggas att det inte finns spår av sensation eller sensations-lystnad i skådespelet. Bland de uppträdande märktes Marianne Nielsen. Lilla Dramatens föreställning av Sivar Ar-nérs ”Man lyder” (12 mars), blev, icke oväntat, skyhögt bättre än Malmöföreställningen (BLM febr. 1953) utan att dock helt lyckas rädda det alltjämt alltför novellistiskt och odramatiskt byggda stycket. Erik Strandmark 310