INGRID ARVIDSSON förstöra och förstöras. Motsättningarna mellan lyxboulevardernas vita palats och slummens smutsiga krymplingar är kanske särskilt skarp i Mexico City, där filmen utspelas, men problemet är i alla länder detsamma med krig, nöd, kärlekslöshet och ungdomsbrottslighet, med barnens mjuka, öppna tillit, som såras till förtvivlans skräck och grymhet. ”Gatans desperados” vidgar inte perspektivet till ett stort konstverk som ”De smygande stegen”, men den har en blodfull, hemsk konkretion i skildringen av hur dessa trashankar stenar varandra, misshandlar invalider och djur och dras in i en obeveklig kedja av brott och hämnd. Filmen slutar i en pessimism som bara blir djupare genom den sympatiska skild-ringen av sociala myndigheters försök till hjälp. När den lille pojken till sist dör i sin grymma strid mot den äldre som har förstört hans möjligheter att någonsin växa rätt, vågar ingen ens anmäla mordet, av rädsla för hämnd. Liket göms undan, lastas på en åsna och vräks i tysthet nerför en av Mexikos ödsliga sten-sluttningar. Bara filmens primitiva, visuella kraft i skildringen av det onda reser sig upproriskt mot denna ondska. Formexperimenten har avlösts av tekniska experiment, som sällan är konstnärligt uppmuntrande i första utvecklingsskedet. Djupfilmen, en ny uppfinning för att göra ytligare filmer, har nu kommit hit och övertygat om sina möjligheter men också bekräftat dystra farhågor. Det sensationella glädjeämnet är Norman McLarens djärva, poetiska och fantastiska färglekar. ”Around is around” är en frigjord dans med linjer och färger i ett frigjort universum, med den subtila rörelsen och balansen hos Calders skulpturer och med också tidens fjärde dimension förverkligad. Likaså visar en engelsk inspelning av ett parti ur Svansjön djupperspektivets fyllighet och klangverkan. Men en släpig dokumentärfilm från Themsen blir inte bättre av att det ena trädet står en halv meter framför det andra, och rundvandringarna på Skansen blir rundare men inte roligare genom djupfilmsglas-ögon. Man känner sig flyttad tillbaka till filmens barndom. Inför alla de giraffhuvuden, lejongap och kvinnoarmar som nu kommer att sträckas ut mot åskådaren i salongen, alla de tåg man kommer att bli överkörd av och alla de battonger man kommer att få i huvudet gäller det tydligen att beväpna sig med tålamod. Kanske vänjer man sig också vid den makabra synen av en biografsalong klädd i djupfilmsglasögon. Men någonstans stiger en underlig mardröm upp om framtidens samhälle, där alla människor bär gasmasker kombinerade med djupfilmsglasögon för att kunna möta tillvaron i hela dess tekniska fulländning. Ett inte tredimensionellt utan ett ovanligt platt exempel på vådan av alltför storslagna tekniska resurser erbjuder färgfilmen och pas-sionsdramat ”Niagara”, där vattenfallet osökt symboliserar rasande passioner. Soldaten Jo-seph Cotten, som blivit nervsjuk efter expedi-tionstjänst i Korea, flyttar in i en av Niagaras smekmånadshyddor med Marilyn Monroe, som inte är någon idealisk kamrathustru. Han är vildsint svartsjuk, går ute om nätterna och talar med vattenfallet och säger till sig själv att så obehärskad som Niagara får man inte vara. Hustrun försöker få sin älskare att knuffa mannen i fallet, men det blir mannen som knuffar i den andre istället och sedan stryper hustrun högst uppe i klocktornet, en uppfinning som spelar grammofonmusik över hela nejden, överröstande vattnet. Ett annat smekmånadspar dras in i intrigen, och den unga frun känner på sig att mördaren vill knuffa i henne också, men i sista minuten räddas hon av helikopter från en sten mitt ute i fallet, medan mördaren i en stulen båt styr utför vattenstupet. Miljöskildringen uppehåller sig kärleksfullt vid turistindustrins teserveringar, suvenirbutiker och utsiktsbalkonger mot de skära och ljusgröna vattenmassorna, från vilka kameran snabbt återvänder till det mera intima strilandet av Marilyn Monroe i duschen. Marilyn Monroe har världens högst betalta bröst, och hon bär sina dyrbarheter som på en bricka framför sig. På ungefär samma nivå står den mera sofistikerade och virtuosa thrillern ”Avslöjad”, som i bättre foto och — ställvis — hyggligare dialog presenterar samma psykologiska nonsens. Här gifter sig en medelålders succésförfattarinna i ett blint lyckorus med en ung skådespelare, som låtsar att han älskar henne för att kunna mörda henne och komma åt hennes pengar. När hon av en slump får reda på mannens och älskarinnans planer planerar hon i stället att mörda dem, men planerna kör ihop sig. Trots Joan Crawfords rutinerade spel och trots en del skickliga poänger är man också här ödsligt likgiltig för vem som till sist skall lyckas knuffa vem i Niagara. 312