RIDÅREPLIK Andra former för mänsklig samlevnad, inom och utom äktenskapet visas i Jean Delannoys finstämda ”Sanningens minut”, som är en kultiverad uppgörelse mellan man och hustru sedan mannen Jean Gabin av en slump avslöjat hustrun Michèle Morgans älskare Daniel Gelin. Man kunde tänka sig en sådan historia med en annan lidelse och en annan upplösning, men det finns en beundransvärd psykologisk finess i skildringen av hur äktenskapets lojalitet och ömhet hotar att undergrävas genom djupare känsloflöden. De stora händelserna i livet markeras inte genom vattenfall och bilj akter men genom en ryckning i ögonlocken, en snabb distraktion, ett ännu mera rutinmässigt tonfall än vanligt. Problemet är löst redan när filmen börjar, men Delannoy spelar med mjuka strålkastare över situationen tills alla nyanser träder fram. Filmen har många lika fina scener som den där hustrun överraskar sin man i hans arbete en natt och blir gripen av hans rent mänskliga egenskaper, alldeles oavsett deras egen aktuella situation. Och den har en human tro på att en stark känsla inte behöver bryta ner en människa utan i stället kan ge henne kraft att leva i värdighet, gemenskap, kärlek. En vacker dag i slutet av mars kom Luciano Emmers ”En söndag i augusti”, tillsammans med våren till Stockholm och fick de flesta av ovannämnda filmer att verka luggslitna och vinterbleka. Detta nya prov på den italienska nyrealismen sprutar fram sin vitalitet utan bekymmer om artistisk komposition eller publiksmekande effekter eller ens om någon annan rytm än det forsande italienska språkets i folklivet vid en badort utanför Rom en sommardag. Här finns inga ateljéer, inga stjärnor, ingen regi, bara ett par hundratusen sammanpackade människor, bland vilka kameran motvilligt stannar för att fixera några. Men snart fortsätter den otåligt i sin omättliga törst efter liv i alla former, barn, ungdomar och gamla, tjuvar och kärlekspar, fula och vackra, rika och fattiga. Här ställs inga problem under debatt och ges inga lösningar. Här ställs alla problem under solen och här sjuder livets förstörande och uppbyggande krafter tillsammans i sommardagens egen ljusa triumf. BERNT ERIKSON RIDÅREPLIK TILL ALLTFÖR MÅNGA IN- OCH UTHEMSKA LITTERATURKRITIKER Och kritikern begår den ”oskuldens ceremoni” som bland annat kan sägas innefatta den sedvanliga proj icieringen av oskuldsfullheten i sin oinsett aprioriska värderarattityd. Och kritikern återvänder i sin egenskap av officiös litterär notisjägare med den fulla sanktionen av flertalet officiösa narrars beteendemönster ifråga om den officiösa Grotesken (etc.) och flertalet officiösa vismäns oinregistrerade stränghet i den officiösa Etiska Estetiken (etc.). Och kritikern tror sig karaktärisera ett arbete genom cirkelbevisande principuppgörelser* (sekundärt extraherade ur — det sekundära — läsarextraktet) eller genom detta sportsmannamässiga slumpfiskeri i diktverket (varvid nappen ofta är av sådan art alt dik- * den alltmer bekanta s.k. lindnerska knäppen. taren lätt kan åta sig att äta upp dem råa). Och kritikern nålar — liksom (den s.k.) gud stjärnhimlen — upp sina tycken, otycken och feltycken i den sant alltgottska andan och besitter därmed — liksom politikern — alla utnyttjbara möjligheter till vilsedirigering av massomdömet. Och författaren ska då inte heller i denna fragmentariska påstående- och värderingskompott kunna hitta sig själv och säga något mindre antievangeliskt om sig sj älv än: Jag känner icke den mannen. Eftersom jag inte anser Lindners BLM-recension av min nya bok vara av den allmänt kvalitativa och principiella betydelse som skulle motivera en specialgranskning, vill jag — i brist på tillgång till exempelvis en före-läsningstermin — vitaminisera min enda 313