BERNT ERIKSON egentliga ridåreplik under tolv års verksamhet med några som jag hoppas relativt centrala aspekter på hela problemkomplexet. Låt mig vidare inte anse att begreppen (och därmed ismerna etc.) existerar i egenskap av de solitära respektive kollektiva idéaggregat som deras normala tillämpning häntyder på; låt mig heller inte tro att orden iochför sig är solidare än just det mänskliga substrat som just bär upp dem. Vid det förkrossande mötet mellan världen och mänskan måste naturligtvis denna lilla cerebrala vitapa organiskt väljas åt sig själv, åt sin i mångfaldig innebörd oerhörda begränsning, åt sin — givetvis — genomorganiska inlänkning i behovens pendelrum — och då inträder automatiskt begreppen och orden som ultrahomoiserade hjälptrupper, som konsoliderare av ögats oantastliga svindel. Myran vill bara sin egen stack och dess stråhemsläparregioner; det är riktigt av myran och litteraturkritikerna. Jag vill det universella; det är riktigt att evigheten alltid är närvarande. Om denna universalism (respektive ”objektiverande gestaltning” m.m. m.m.) förefaller åsikterna vara lika välordnade som en massgrav; men jag kan inte här omorganisera alla liken. Låt mig vidare inte anse att denna kosmos-identifikation, att denna process från Absolut Jag till Absolut Allt har några gynnsammare förutsättningar att samtidsuppfattas till sin inre kärna; låt mig heller inte tro att annat än dess grövre skikt av differentierande mun-artlighet direkt ska nå sitt möjliga mål. Varför företar inte kritiken här strukturanalytiska undersökningar ens i s.k. blygsam skala? Varför söker den inte åtminstone ficklampebelysa denna problematik ur sociologiska aspekter? Varför hänger den sig åt den folkskoleutveck-lade tanken att författaren upplever världen som ett kunskapsproblem? Varför anstränger den sig aldrig för att klargöra så elementära begrepp som de bägge medvetandesresornas speciella karaktär och inbördes förhållande? Tror man att de existerar därför att det är så roligt det här med många ord? Inbillar man sig att Firma Ultrasubjektivism strävar att etablera filialer över hela jordklotet för det outsägliga nöjet att dels få utveckla firmanamnet till ett världsnamn och dels få företa den lika älskade som regelbundna Stora Inventeringen vid varje bokligt nyårsskifte? Låt mig vidare inte anse att denna diktar-j agets nödvändiga mediumkaraktär och iden-tifikatoriska komplikation har uppmärksam mats till sin psykologiska art och ännu mindre till sina så utomordentligt viktiga konsekvenser; låt mig heller inte tro att man har något känsligare sinne för det som med en hantver-karterm kunde kallas motivens kris. Joyce upprättade ett regionaliserat universum: så småningom lär man sig att acceptera också det. Men på ”form”-segerns storartade altare fick han nerlägga tunga ”innehålls”-offer. Jag önskar inte förrätta den altartjänsten; och vad mina ”form”-offer beträffar har de uppenbarligen bland annat åstadkommit en förvirring som lämpligen kan attribueras i likhet med mitt bekanta s.k. ordsvall: nämligen hejd-lös. Om jag låtsas kristallisera denna världs-gestaltning i vision och dokument, så beter sig kritiken vanligen som om min prisvärda askes främst strukturerade visionens (eller gärna antivisionens) kristall — vilket är ett svårartat misstag. Om jag beter mig som om mänsklighetens aktuella medvetandesprocesser inte förblir oinfluerade av den pågående atomise-ringen av tillvaron, så låtsas kritiken att motivkriser och artistömkligt partikelskap etc. närmast bör bli objekt för den privatpersonliga mentalterapin. Må vi istället rubba de lokala vertikalsnittens prioritet, det heliga sektorutskär andets gyllene sjuhörningar! Himlen tillhör inte längre de vuxet vuxna, inte ens barnen i vuxnas krukor! Ä den älskade kritikens lika storartade som välbalsamerade tondövhet, dess genomgäspiga skrivbordsmöte mellan surdeg och mandelmassa! Grips man aldrig, aningslös som en sekelskifleskonfir-mand på västkusten, av den hemliga misstanken att något står fel till i den egna mottagar-apparaturen när textens alltför homogena narr-aktighet (omedvetenhet, inbilskhet m.m.m.m.) måste avreageras som ett oerkänt hot mot kritikerstyrkan? För att ta ett förbigåendeexempel: har aldrig den avgrundsdjupa tanken föresvävat kritiken att aforismavsnittet i ”Harens vägar äro icke Herrens vägar” äger precis samma visionära-dokumentära mång/tve-tydighet som de övriga avsnitten (och den övriga produktionen): ett kosmiskt stämmo-spel utan — i vederbörliga fall — angivna replikantmunnar? Föreställer man sig verkligen på s.k. allvar att åtskilliga av dessa aforismer skulle representera min personligt specifika formgivning och dito innehållskärna? 1 avsaknad av den raffinerade aggressivitet som bara vissa ^intellektuella] s.k. kristna är istånd att prestera måste jag i så fall tillstå, rodnande som en lillpiga, att jag aldrig på ett 314