KOMMENTARER OCH NOTISER filmer. Hans bittra, knappa och realistiska dikter, som spelat stor roll för svensk 20- och 30-talslyrik har numera blivit visor och monologer. Själv var denne beske pessimist en lättsam, verserad konversatör, som utan synbar ansträngning och utan besvärande dominans underhöll dem han talade med. Någon frågade om Tyskland åter håller på att få en konstnärsstad som München på 10-talet eller Berlin på 20-talet. Kästner lyste upp, men bad först att få byta sin orörda Martini mot ett glas öl. Han läppjade tveksamt på den blekgula dryck som frambars, rös lätt och ställde glaset bakom en blomsteruppsats. Så började han berätta. Något sådant som tjugotalets Berlin med allt vad det innebär av talang och idéer finns inte längre, ingen stad dit folk från alla nationer fritt reser för att få ta del av det nya, det kommande och det mest avancerade inom konst, litteratur, film, teater. Allra minst finns det i Tyskland. Berlin är inte längre att räkna med — berlinarna har för första gången på många decennier blivit nervösa och när de blir nervösa är också Berlins dominans borta. Hamburg har alltid byggt lite för mycket på sin skepps-redarsocietet för att bli någon riktigt bra grogrund för konsten, Frankfurt är lite för amerikanskt. Kvar står München. Själv ville Kästner att München åter skulle bli ett centrum för konstnärer och ett namn som betydde något inom litteraturen. Han ville att man skulle starta en musikhögskola, en konsthögskola eller en akademi av något annat slag, som kunde dra till sig kända begåvningar som lärare och unga begåvningar som elever, han ville att man skulle börja med festspel eller någonting som gjorde att staden fick en utgångspunkt för sitt andliga liv, i stället för att vara ett hemvist för strödda, osälla författare och konstnärer, som visserligen slutat att hälsa varandra med orden: ”Herregud, du är ju död för länge sen!” men ändå ingen mittpunkt har. De bajerska makthavarna hör dock ogärna på sådant tal och blir det för irriterande angeläget kan man, säger Erich Kästner, få det arga svaret: ”Men låt oss då i Guds namn få ha skynket kvar för ögonen.” Karl Östman gick bort vid månadsskiftet, 76 år gammal. Det är jämnt 30 år sedan hans sista bok, romanen ”Den breda vägen”, kom ut och man skulle de sista åren inte ha vetat att han ännu var i livet, om det inte märkts på de hyllnings-artiklar, som yngre arbetarförfattare då och då ägnade en av sina tidigaste föregångare av någon betydelse. Östman, som var sågverksarbetare, gav ut sin första bok 1909, året före Hedenvind-Eriksson. Tre novellsamlingar och den nyss nämnda romanen var vad han publicerade; han behöll sitt gamla arbete och hade inte tid och ork att skriva mycket. Det vilar också något ofullgånget över Östmans författarskap som helhet och två strömningar slåss om inflytandet: dels nittiotalets och Pelle Molins romantiska vildmarkssyn, med klang av näverlurar i blå skogar, dels hans egen hårda erfarenhet från arbetet i ett sågverkssamhälle. Det blev den senare som avsatte de bästa resultaten, en handfull noveller, som om de togs ut ur respektive volymer skulle bli en fin och helgjuten bok: t.ex. ”Plankbärare”, ”Sjåare” och ”Under sandsäckar och ohyggligheter”. Varken förr eller senare lär någon svensk författare så intensivt och genomträngande ha skildrat den rent fysiska våndan under ett tungt och obarmhärtigt arbete, som man nätt och jämnt orkar med. Någon enstaka gång kunde också de två elementen smälta samman till en bra historia, som i ”Hunger”, den ohyggliga berättelsen om vargen som en vinternatt hugger ett barn i skogstorpets iskalla farstu; där bränner det till i den gängse vargromantiken av en fasansfull rädsla och hungern som den vintern plågar både människor och vilddjur får i Östmans tillknäppta berättelse en våldsam verklighet. 325