KOMMENTARER OCH NOTISER Dino Campana den italienske lyriker som är representerad i detta nummer, presenteras av översättarna på följande sätt: Dino Campana (1885—1932) gav under sin livstid endast ut en samling dikter och prosadikter, ”Canti Orfici”, vars första upplaga utkom 1914. En världsberest vagabond, något som tydligt avspeglas i hans dikter, en neurasteniker, som tidvis vårdades på sinnessjukhus, en anarkist som drömde om det aldrig realiserade heliga tysk-romerska riket, en poet som oemotståndligt fängslade fantasin, men som så länge han levde med sällsynt klarsyn avböjde alla försök att romantisera hans (olycks-) öde. Han dementerade också alla för modade samband med den samtida futurist-generationen — i motsats till dennas ”falska fria vers” ville han skapa en poesi av färger och välljud, och i sin fragmentariska, men djupt inspirerade produktion framstår han också som en av den moderna italienska poesins subtilaste mästare. Bland hans förebilder kan nämnas Poe (artistiskt) och Whitman (planetariskt); han har också jämförts med Verlaine. Om dikten kan sägas att ön vid ekvatorn är Capoverde och den ”vilda stranden” är Uruguays kust. Den kustburna huvudstaden är däremot Buenos Aires, som ligger mittemot Montevideo på andra sidan den breda havsviken. De höga husen i slutet ligger i Montevideo, dit båten svängt upp. Titeluppslaget till programmet för Elisabet II :s kröning utgör ett vackert prov på modern engelsk typografi. Se John Haywards artikel längre fram i numret 326