E. M. FORSTER VÄGEN FRÅN KOLONOS Av någon dunkel anledning hade mr Lucas skyndat före de andra. Kanske hade han kommit in i den ålder då självständigheten blir värdefull därför att man så snart ska mista den. Trött på uppmärksamhet och hänsynstagande ryckte han sig gärna loss från sina yngre reskamrater för att få rida i fred och sitta av utan hjälp. Kanske förstod han också att uppskatta den mera raffinerade njutningen i att få vänta på de andra med lunchen och sedan, när de kom, försäkra dem att det inte gjorde någonting alls. I barnslig otålighet bearbetade han därför mulåsnans sidor med hälarna och lät åsnedri-varen slå henne med en tjock påk och sticka henne med en vass käpp och skumpade utför backsluttningarna mellan snår av blommande buskar och mattor av anemoner och afodill, tills han hörde ljudet av rinnande vatten och fick syn på platandungen där de skulle inta sin måltid. Till och med i England skulle de där platanerna ha varit märkliga, så väldiga var deras kronor, så sammanflätade, så yppigt hölj da i dallrande grönska. Och här i Grekland var de enastående, den enda svala fläcken i detta hårda klara landskap, redan svett av den brännande aprilsolen. Mitt i dungen, dolt i grönskan, låg ett litet värdshus, en khan, en bräcklig lerbyggnad med en bred altan av trä, där en gammal gumma satt och spann medan en liten brun gris stod bredvid henne och åt apelsinskal. I gyttjan nedanför satt två barn på huk och lekte någon uråldrig fingerlek, och deras mor, inte heller hon överdrivet ren, stod inne i huset och rörde i en gryta risvälling. Typiskt grekiskt, som mrs Forman skulle ha sagt, och den prudentlige mr Lucas kände sig tacksam över att de hade mat med sig och skulle äta i det fria. Men han var ändå glad att vara där — åsnedrivaren hade hjälpt honom av — och glad att mrs Forman inte var där för att föregripa hans åsikter — till och med glad att han skulle slippa se Ethel på en halvtimme. Ethel var hans yngsta dotter, alltjämt ogift. Hon var rörande osjälvisk och kärleksfull, och det togs allmänt för givet att hon skulle ägna sitt liv åt fadern och vara hans ålders tröst. Mrs Forman kallade henne alltid Antigone, och mr Lucas försökte finna sig till rätta i Oidipus’ roll, vilken tycktes vara den enda allmänna opinionen ville ge honom. Ett hade han i alla fall gemensamt med Oidipus: han började bli gammal. Inte ens han själv kunde undgå att märka det längre. Han hade tappat intresset för andra människors angelägenheter och hörde sällan på när folk talade till honom. Han tyckte om att tala själv men glömde ofta vad han skulle säga, och även när han kom ihåg det tycktes det sällan värt besväret. Hans uttryck och gester hade stelnat i formen, hans roliga historier som en gång hade gjort sådan lycka föll platt till marken, hans tystnad var lika innehållslös som hans tal. Och ändå hade han fört ett sunt och verksamt liv, hade arbetat oförtrutet, tjänat pengar, givit sina bam en god uppfostran. Det fanns ingen och ingenting att skylla på: det var bara det att han höll på att bli gammal. Nu befann han sig i Grekland, och därmed hade en av hans livsdrömmar förverkligats. Fyrtio år tidigare hade han gripits av den hellenistiska febern, och ända sedan dess hade han känt att om han bara fick se Grekland 329