E. M. F 0 R S T E R skulle han inte ha levat förgäves. Men Aten hade varit dammigt, Delfi vått, Thermopyle ointressant, och han hade lyssnat till reskamraternas hänförda utrop med förvåning och förakt. Grekland var likadant som England: en man höll på att bli gammal, och det gjorde ingen skillnad om den mannen såg på Them-sen eller Evrotas. Hans sista hopp att kunna bryta erfarenhetens beviskedja höll på att grusas. Likväl hade Grekland gjort något för honom, fast han inte visste om det. Det hade gjort honom otillfredsställd, och i otillfredsställelse finns gnistor av liv. Han visste att han inte var ett offer för en envis otur. Någonting fundamentalt var på tok, och det var ingen medelmåttig eller tillfällig fiende han hade att kämpa mot. Den senaste månaden hade han gripits av ett egendomligt begär att få dö med vapen i hand. ”Grekland är ungdomens land”, sade han för sig själv när han stod under platanerna, ”men jag ska tränga in i det, jag ska sätta mig i besittning av det. Löven ska bli gröna igen, vattnet sött, himlen blå. Så var de för fyrti år sen, och jag ska återerövra dem. Jag tycker inte om att bli gammal, och jag tänker inte försöka dölja det längre.” Han tog två steg framåt, och genast gurglade kallt vatten upp över fotknölarna på honom. ”Var kommer vattnet från?” undrade han för sig själv. ”Inte ens det vet jag.” Han kom ihåg att kullarnas sluttningar var torra, och ändå var vägen här full av porlande rännilar. Han tvärstannade häpet och utbrast: ”Vatten ur ett träd — ett ihåligt träd? Aldrig har jag sett eller drömt om någonting liknande.” Ty den väldiga platanen som böjde sig mot det lilla huset var ihålig — den hade urholkats med eld för att ge träkol — och ur dess ännu levande stam sprutade en obändig källa som gav barken ett överdrag av ormbunkar och mossa och forsade över åsnestigen för att skapa bördiga ängar bortom den. Det enkla lantfolket hade efter bästa förmåga sökt bringa skönheten och det hemlighetsfulla sin hyllning: i trädets bark var ett altare utskuret med en lampa och en liten bild av den heliga jungfrun, arvtagerska till najadernas och dry-adernas gemensamma hemvist. ”Aldrig har jag sett något så egendomligt”, sade mr Lucas. ”Jag kan ju rentav stiga in i stammen och ta reda på var vattnet kommer ifrån.” Ett ögonblick tvekade han att profanera helgedomen. Så mindes han med ett leende sin egen tanke — ”denna plats ska bli min; jag ska tränga in i och sätta mig i besittning av den” — och hoppade nästan aggressivt över till en sten inne i stammen. Vattnet vällde oförtrutet och ljudlöst upp från de ihåliga rötterna och de dolda sprickorna i platanen och bildade en underbar bärnstensfärgad damm innan det flöt över läppen av bark ned på jorden utanför. Mr Lucas smakade på det, och det var friskt, och när han blickade upp i stammens svarta rör såg han himmel som var blå och några blad som var gröna, och han mindes utan att le en annan av sina tankar. Andra hade varit där före honom — han hade verkligen en egendomlig känsla av att inte vara ensam. Små votivgåvor till den härskande Makten hade fästs i barken — små armar och ben och ögon av plåt, groteska avbildningar av hjärnan eller hjärtat — allt bevis på återerövrad styrka eller vishet eller kärlek. Det fanns ingen ensamhet i naturen, mänsklighetens sorger och fröjder hade trängt in till och med i ett träd. Han sträckte ut armarna och tog stöd mot det mjuka förkolnade träet och lutade sig sedan långsamt bakåt, tills hans kropp vilade mot stammen bakom. Hans ögon slöts, och han fick en underlig känsla av att vara i rörelse men ändå i fullkomlig vila — samma känsla som griper simmaren när han efter en lång kamp mot krabb sjö upptäcker att tidvattnet ändå kommer att bära honom till målet. Han stod orörlig, endast medveten om 330