VÄGEN FRÄN KOLONOS strömmen under sina fötter, kände att allting var en ström i vilken han rörde sig. Till sist väcktes han av något — kanske någon som hade anlänt, ty när han öppnade ögonen hade någonting aldrig anat, obeskrivligt hänt med alla ting och gjort dem fattbara och goda. Det fanns en mening i den gamla gummans rygg när den böjdes över arbetet och i den lilla grisens livliga rörelser och i spinnrockens smalnande ulltova. En ung man kom sjungande över bäckarna på en mulåsna, och det låg skönhet i hans hållning och uppriktighet i hans hälsning. Solen gjorde inga tillfälliga mönster på trädens rötter där de spridde sig ut från stammen, det var ett syfte med afodil-lens nickande tuvor, en innebörd i vattnets musik. Mr Lucas, som inom en kort tidrymd hade upptäckt inte bara Grekland utan också England och hela världen och livet, fann ingenting löjligt i sin önskan att hänga upp ännu en votivgåva i trädet — en liten modell av en hel människa. ”Men här har vi ju pappa. Han leker visst uggla.” De hade kommit utan att han hade märkt dem — Ethel, mrs Forman, mr Graham och den engelsktalande guiden. Mr Lucas kikade misstänksamt ut på dem. De hade plötsligt blivit främmande, och allt de gjorde verkade konstlat och plumpt. ”Tillåt mig att räcka er en hjälpande hand”, sade mr Graham, en ung man som alltid var artig mot äldre personer. Mr Lucas kände sig irriterad. ”Tack, jag klarar mig utmärkt bra själv”, svarade han. När han steg ut ur trädet slant hans fot och gled ner i källan. ”Nej, men lilla söta pappa då!” sade Ethel, ”så du bär dig åt! En sådan tur att jag har ombyte med åt dig.” Hon pysslade ömt med honom, gav honom rena strumpor och torra kängor och satte honom sedan på filten bredvid lunchkorgen, medan hon följde med de andra för att utforska platandungen. De kom tillbaka fulla av en hänförelse som mr Lucas försökte dela. Men han fann dem outhärdliga. Deras entusiasm var ytlig, banal och krampaktig. De var blinda för den meningsfyllda skönhet som blommade runt omkring dem. Till sist försökte han kläda sina känslor i ord, och vad han sade var: ”Jag finner platsen ytterst tilltalande. Den gör ett angenämt intryck. Träden är vackra, anmärkningsvärt vackra för att vara i Grekland, och det är någonting mycket poetiskt över källan med dess klara rinnande vatten. Också människorna verkar snälla och hyggliga. Det är obestridligen en tilltalande plats.” Mrs Forman beskärmade sig över hans ljumma lovtal. ”0, det är en plats på tusen!” skrek hon. ”Jag skulle vilja leva och dö här! Om jag inte var tvungen att fara tillbaka till Aten, så skulle jag absolut stanna här. Det påminner mig om Sofokles’ Kolonos!” ”Ja, jag måste stanna!” sade Ethel. ”Jag kan helt enkelt inte fara härifrån.” ”Ja, ja! Du och din far måste stanna! Antigone och Oidipus. Det är ju självklart att ni ska stanna i Kolonos!” Mr Lucas kunde nästan inte andas av upphetsning. När han stod där inne i trädet, hade han trott att hans lycka var oberoende av rummet. Men dessa få minuters samtal hade tagit honom ur villfarelsen. Han trodde sig inte längre stark nog att gå ut i världen: gamla tankar, gammal leda kanske väntade på att få slå följe med honom så snart han lämnade platanernas skugga och musiken från det jungfruliga vattnet. Att sova i det lilla värdshuset tillsammans med de vänliga, snäll-ögda människorna, se fladdermössen fladdra omkring i platanernas runda skugga och månen förvandla de gyllene mönstren till silver — en enda sådan natt skulle för all framtid göra honom hård mot återfall och evigt befästa honom i det kungarike han just hade återerövrat. Men det enda hans läppar kunde få fram var: ”Jag skulle inte ha något emot att stanna här en natt.” 331