E. M. F 0 R S T E R ”Du menar väl en vecka, pappa? Det vore helgerån att stanna här mindre än en vecka.” ”Nåja, en vecka då, en vecka”, sade hans läppar, irriterade över att bli tillrättavisade, medan hans hjärta hoppade av glädje. Under resten av lunchen sade han ingenting mera till dem utan satt och såg på den plats han skulle lära känna så väl och de människor som så snart skulle bli hans kamrater och vänner. Invånarna i värdshuset bestod bara av en gammal gumma, en medelålders kvinna, en ung man och två barn, och ingen av dem hade han talat med, och ändå älskade han dem på samma sätt som han älskade allt som rörde sig eller andades eller existerade under platanernas välsignande skugga. ”En route!” skrek mrs Formans gälla röst. ”Ethel! Mr Graham! Allt roligt har ett slut.” ”1 kväll”, tänkte mr Lucas, ”tänder de den lilla lampan på altaret. Och när vi sitter alla tillsammans på altanen talar de kanske om för mig vilka votivgåvor de har satt upp.” ”Ursäkta, mr Lucas”, sade Graham, ”men jag har order att rulla ihop filten som ni sitter på.” Mr Lucas reste sig i det han sade för sig själv: ”Ethel får gå och lägga sig först, och sedan ska jag försöka berätta för dem om min votivgåva — för det är någonting som jag måste göra. Jag tror att de kommer att förstå, om jag får vara ensam med dem.” Ethel rörde vid hans kind. ”Pappa! Jag har ropat tre gånger på dig. Alla mulåsnorna är här.” ”Mulåsnorna? Vad då för mulåsnor?” ”Våra förstås. Vi väntar på dig allihop. Snälla mr Graham, hjälp pappa upp på O T 5? asnan! ”Jag förstår inte vad du talar om, Ethel.” ”Kära lilla pappa, vi måste ge oss i väg nu. Du vet ju att vi måste hinna till Olympia i kväll.” Mr Lucas svarade i myndig säker ton: ”Min kära Ethel, jag har alltid önskat att du skulle visa lite snabbare fattningsförmåga när det gäller våra planer. Du vet mycket väl att vi ska stanna en vecka här. Det var ditt eget förslag.” Ethel var så häpen att hon blev ohövlig. ”En sådan idé! Fullkomligt löjligt! Förstod du inte att jag skämtade? Jag menade förstås bara att jag önskade att vi hade kunnat stanna.” ”Ack, om man alltid fick göra som man önskade!” suckade mrs Forman, som redan satt på sin åsna. ”Du trodde väl ändå inte att jag menade allvar”, fortsatte Ethel i lugnare ton. ”Naturligtvis trodde jag det. Jag har gjort upp alla mina planer med utgångspunkt från tanken att vi skulle stanna här, och det är ytterst olägligt eller rättare sagt omöjligt för mig att bryta upp nu.” Han yttrade dessa ord med sådant gravall-var, att mrs Forman och mr Graham måste vända sig bort för att dölja sina leenden. ”Jag är ledsen att jag skämtade så obetänksamt, det var illa gjort av mig. Men vi kan inte överge våra reskamrater, och även om vi bara stannade här en natt, så skulle vi komma för sent till båten i Patras.” Mrs Forman fäste i en sidoviskning mr Grahams uppmärksamhet på vilken god hand Ethel hade med sin far. ”Jag struntar i båten i Patras. Du sa att vi skulle stanna här, och vi stannar här.” Det var precis som om invånarna i värdshuset på något hemlighetsfullt sätt hade gissat att ordväxlingen rörde dem. Den gamla gumman slutade spinna, medan den unge mannen och de båda barnen stod bakom mr Lucas som för att stödja honom. Varken böner eller argument kunde rubba honom. Han sade inte mycket, men han hade fattat sitt beslut, ty för första gången såg han sitt dagliga liv sådant det var. Vad skulle han återvända till England för? Vem skulle sakna honom? Hans vänner var döda eller likgiltiga. Ethel älskade honom på sätt och vis, men hon hade andra intressen som rimligt var. Sina andra barn träffade han sällan. Utom dem hade han bara en enda släkting, sin 332