VÄGEN FRÅN KOLONOS syster Julia, som han både fruktade och avskydde. Striden kostade honom ingen ansträngning. Han vore galen likaväl som feg om han lämnade den plats som hade skänkt honom lycka och frid. För att lugna honom och även för att få lufta sin nygrekiska gick Ethel till sist in i värdshuset tillsammans med den förvånade guiden för att titta på rummen. Kvinnan i huset tog emot dem med högljudda välkomstrop, och den unge mannen började oförmärkt leda mr Lucas’ åsna mot stallet. ”Stopp där, din rackare!” skrek Graham som alltid hävdade att utlänningar förstod engelska om de bara ville. Han hade rätt, ty mannen lydde, och de stod alla och väntade på att Ethel skulle komma tillbaka. Till sist dök hon fram, försiktigt hållande åt sig kjolen och följd av guiden med den lilla grisen i famnen; han hade köpt den för en spottstyver. ”Kära pappa, du vet att jag vill göra allt för dig, men att övernatta i det där värdshuset — omöjligt!” ”Finns det — loppor?” frågade mrs Forman. Ethel antydde att ”loppor” inte var ordet. ”Ja, det avgör förstås saken”, sade mrs Forman. ”Jag vet hur noga mr Lucas är.” ”Det avgör inte alls saken”, sade mr Lucas. ”Du kan följa med de andra, Ethel. Jag klarar mig utan dig. Jag vet inte varför jag någonsin frågade dig. Jag tänker stanna här ensam.” ”Sådana dumheter”, sade Ethel som började förlora sitt goda humör. ”Hur skulle du kunna stanna här ensam, i din ålder? Vem skulle se till att du fick dina måltider och ditt bad? Din post ligger och väntar på dig i Patras. Du kommer för sent till båten. Och det innebär att du går miste om operasäsougen i London och måste skicka återbud till alla dina åtaganden den här månaden. Och dessutom kan du inte klara dig ensam på hemresan ! ” ”De kanske sticker en kniv i er”, var mr Grahams bidrag. Grekerna sade ingenting, men så fort mr Lucas såg åt deras håll gjorde de inbjudande gester åt huset till. Barnen var på väg att dra honom i rocken, och den gamla gumman på altanen avbröt sitt nästan fullbordade arbete vid spinnrocken och fixerade honom med hemlighetsfulla vädjande blickar. Medan han kämpade antog utgången av striden ofantliga proportioner, och han trodde att han inte stannade där bara därför att han hade återvunnit ungdomen eller skådat skönheten eller funnit lyckan utan också därför att på denna plats och tillsammans med dessa människor väntade honom någonting oerhört, någonting som skulle omvandla världens ansikte. Ögonblicket var så fruktansvärt att han förkastade ord och argument som värdelösa och satte sin lit till sina mäktiga hemliga bundsförvanter: tysta människor, mumlande vatten och viskande träd. Ty hela platsen ropade med en enda stämma, tydligt förnimbar för honom, och hans pratsjuka motståndare blev med varje minut alltmer meningslösa och löjliga. Snart skulle de tröttna och snattrande gå sin väg i solen och överlämna honom åt den svala dungen och månskenet och det öde han anade. Mrs Forman och tolken hade redan ridit i väg under genomträngande skrik från den lilla grisen, och striden skulle ha kunnat fortsätta i det oändliga om inte Ethel hade kallat mr Graham till hjälp. ”Kan ni hjälpa mig?” viskade hon. ”Han är alldeles omöjlig.” ”Jag är inte vidare skicklig i att tala förstånd med folk — men om jag kunde hjälpa er på något annat sätt...”, och han såg självbelåtet ned på sin vältränade kropp. Ethel tvekade. Så sade hon: ”Hjälp mig på vilket sätt ni vill. Det är ju ändå för hans eget bästa vi gör det.” ”Säg då till att hans åsna ska ledas fram bakom honom.” Just som mr Lucas trodde att han hade segrat, kände han sig plötsligt lyftas från marken och sättas från sidan i sadeln, och samtidigt föll åsnan in i trav. Han sade ingenting, 333