E. M. F 0 R S T E R ty han hade ingenting att säga, och inte heller hans min röjde någon större upphetsning när han kände skuggan glida bort och ljudet från vattnet avta. Mr Graham sprang vid hans sida med hatten i hand och ursäktade sig. ”Jag vet att jag inte hade rätt att blanda mig i det här, och jag ber verkligen om ursäkt. Men jag hoppas att ni en vacker dag också kommer att förstå att jag var — fan!” En sten hade träffat honom i ryggen. Den hade kastats av den lille gossen som kom springande efter dem på åsnestigen. Han följdes av sin syster som också kastade sten. Ethel skrek på guiden som hade hunnit ett stycke före med mrs Forman, men innan han hade hunnit vända och komma till undsättning, dök en ny motståndare upp. Det var den unge greken som hade genskjutit dem och nu grabbade tag i mr Lucas’ tyglar. Lyckligtvis var mr Graham styv boxare, och på ett ögonblick hade han slagit undan ynglingens svaga försvar och fått in en fulländad stöt som kom ynglingen att ramla baklänges bland afodil-lerna med blödande mun. Nu hade guiden hunnit fram; skrämda av sin brors öde slutade barnen kasta sten, och undsättningsexpe-ditionen, om den fick betraktas som en sådan, retirerade i spridd ordning till platandungen. ”Sådana små djävlar!” sade mr Graham och skrattade segerstolt. ”Typiskt för våra dagars greker. Er far hade varit en guldgruva för dem om han hade stannat, och nu tycker de att vi stjäl pengarna ur fickan på dem.” ”Usch, de är rysliga — riktiga vildar! Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er. Ni har räddat pappas liv.” ”Hoppas bara att ni inte tyckte att jag var brutal.” ”Nej”, svarade Ethel med en liten suck. ”Jag beundrar styrka.” Under tiden ordnades kavalkaden igen, och mr Lucas som enligt mrs Forman bar sin besvikelse med beundransvärt jämnmod hjälptes till rätta på åsnan. De skyndade uppför sluttningen på andra sidan, rädda för en ny attack, och det var inte förrän de hade lämnat den ödesdigra platsen långt bakom sig som Ethel fick tillfälle att tala med sin far och be honom om förlåtelse för det sätt på vilket hon hade behandlat honom. ”Du var dig så olik, pappa lilla, du gjorde mig riktigt rädd. Nu känner jag att du är dig själv igen.” Han svarade inte, och hon drog den slutsatsen att han av naturliga skäl var förargad över hennes uppförande. Genom en av de egendomliga tillfälligheter som så ofta inträffar i bergen dök den plats de hade lämnat en timme tidigare plötsligt fram långt under dem. Huset doldes av den gröna lövkupolen, men på gården stod alltjämt tre små gestalter, och genom den klara luften hördes ett svagt skri av trots eller farväl. Mr Lucas stannade obeslutsam och lät tyglarna falla. ”Kom nu, kära pappa”, sade Ethel milt. Han lydde, och i nästa ögonblick dolde ett klipputsprång för alltid den farliga synen. 2 Det var frukostdags, men gasen var tänd på grund av dimman. Mr Lucas var milt inne i en skildring av hur illa han hade sovit. Ethel som skulle gifta sig om ett par veckor satt med armarna på bordet och lyssnade. ”Först ringde det på dörren, och sedan kom du hem från teatern. Och så började den där hunden igen, och så katten. Och klockan tre på morgonen strök en sådan där ligist förbi sjungande för full hals. Och sedan började det brusa i röret alldeles ovanför mitt huvud.” ”Det var nog bara badvattnet som rann ut”, sade Ethel och såg trött ut. ”Det finns ingenting jag avskyr så som rinnande vatten. Det är stört omöjligt att få en blund i ögonen i det här huset. Jag tänker flytta. Jag säger upp mig nästa kvartal. Jag tänker säga rent ut till värden: ’Skälet till att jag flyttar är att det är stört omöjligt att få en blund i ögonen i det här huset.’ Och om han 334