PER ANDERS FOGELSTRÖM bli av med nånting. Men han somnar med det kvar inom sej. Äntligen hade de lyckats lugna henne, satt rödstrimmiga och skumögda i en svart liten sluten grupp, oroligt sneglande på varann, väntande på vanliga ord som skulle föra dom tillbaka till det trygga och vanliga igen. Fru Augusta som inte kunde komma upp ur sin stol själv utan satt där hon satt hade fått flammande utslag på de degvita kinderna, av förtvivlan och vrede över sin maktlöshet. Hon kunde bara se, tala — hennes händer nådde inte fram för att lugna, hade ingen kraft att avvärja. Någon, en man, hade tillfogat hennes minsta denna smärta. Hon skulle ha velat slita hans hår, tvinga honom till botgöring, att bönfalla om att få sona och återvända. Men han var ouppnåelig, hade flytt utanför hennes sfär och kunde stå där och skjuta sina förgiftade pilar mot Sigrids skyddslösa nakenhet. Hon hade aldrig tyckt om honom. Egentligen tyckte hon väl knappast om nån av barnens äkta hälfter. Hon tyckte om sina egna, det fick räcka. Om j ag fick tala några ord me den herrn..., sa hon och hytte med sin magra näve så huden skvalpade om fingrarna. Om jag... Men så tystnade hon, det var ju meningslöst att säja så där, hjälpte inte Sigrid i alla fall. Var stolt, sa hon. Vänta tills han kommer krypande, då e de din tur. Men ingen svarade henne. Och hon visste ju: Sigrid är inte sån, inte stolt, kan inte. Om Gösta kommer — då blir det Sigrid som springer emot honom, kastar sej om hans hals, ber om förlåtelse för vad som helst, alltid kan hon hitta något. Och därför hoppas hon att han aldrig ska komma tillbaka, att han ska sjunka som en sten och försvinna. Hur som helst: hit in kommer han aldrig mer, inte så länge nån lever som kan hindra det, nån som är stolt. Sigrids tankar kunde ha svarat henne: han är på flykt, ingenting kan hejda honom, ingenting — förrän han kommit så långt bort att han inte orkar fly längre. Kanske då, sen han stannat, börjat tänka. Men inte nu. Nu kan inte ens ”den andra” hålla honom kvar, han flyr från henne med, från alla de band han har sån skräck för men inte kan vara utan: beroendet, kärleken, omvårdnaden. Barnen ..., sa Sigrid trevande. Dom sover, sa Agneta som gläntat i båda dörrarna. Vera snarka till å me, la hon till för att låta riktigt övertygande. Hon håller på att bli förkyld, sa Emma. Ursäkta mej ... snälla mamma, förlåt mej, bad Sigrid. Hon vågade inte se på modern. Du ska inte be om ursäkt inte, fräste fru Augusta. Ja vet nog vem som ... Emma la lugnande sin hand på modems. Låt bli mej, fräste fru Augusta. Sätt på varmt kaffe iställe, de behöver vi allihop. Emma gick tyst ut i köket, spädde ut sumpen, la på ett halvt mått nytt kaffe. Vera hade sparkat av sej, låg på rygg och snusade. Emma drog försiktigt upp filten, stod en stund och tittade på dottern medan kaffet kokade upp, den blå gaslågan spred ett svagt sken omkring sej. Tänkte: nånting i Veras ansikte. Minnet av. Nånting som måste bort, inte får finnas där. Det var tyst i rummet när hon kom tillbaka dit. Agneta satt på yttersta kanten av en stol, som skamsen över sin overksamhet, plockande med dukens lilla virkade spets. Sigrid hade gått ut i tamburen. Modern hängde framåtlutad mot de breda stolskarmarna, hennes läppar rörde sej utan ljud, Emma gissade att hon höll på att formulera vad hon skulle säja om hon nån gång fick tag i Gösta eller kanske ännu hellre tant Aspman, Göstas mor. Sen kaffet fått sjunka hällde hon i, började med mammas kopp som stod på det lilla bordet intill länstolen. Sträckte fram skålen med grädde, såg hur mamma ryckte till, motvilligt lämnade sin uttänkta utskällning, förargat slet med skeden i gräddskinnet. Men det var inte värt att försöka hjälpa henne, då skulle hon explodera. 340