I KVINNOLAND Tysta drack de sitt kaffe. Och fru Augusta kände det där som hon känt förr: kanske man inte skulle ha levt så länge. Dött när allt var fullt av förhoppningar, då barnen lyckades, slog sej fram, gifte sej och fick sina första små. Då när de ännu var ganska unga och inte hunnit bli så slitna, så kantstötta. Nu hade de börjat få sina skråmor lite var, för många skråmor. Och så var det väl en svår tid, arbetslöshet, oro. En del skulle väl bli bättre igen. Men det dröjde nog för länge, det får man inte se. Hon såg på sina döttrar, tre av de fyra flickorna. Agneta som inte förlorat så mycket än — men inte heller haft så mycket att förlora, hemmadottern. Börjar bli lite fet, lite loj, gammal. Emma, hos henne har skråmorna bildat vanställande ärr, hon kommer inte över, hon biter sej fast vid gamla oförrätter och hatar. Går omkring och visar att hon bär lidandet, oket, surmulet håller hon mer än hon lovar därför att det en gång var någon som lovade utan att hålla, som lämnade henne ensam med Vera. Och Sigrid, den minsta, den lilla späda som hon varit så rädd om, som hon så motvilligt lämnade från sej åt den där dryga gumman Aspman och hennes odugling till pojke. Visst har Sigrid haft det besvärligt hela tiden hon varit gift — men nu, skriket, gråten, nu... De första riktiga skråmorna. Dom ska Gösta aldrig få förlåtna. Så svårt det är. Att känna hur man har den där andliga kraften inom sej, att känna sin styrka, sin förmåga att leda och skydda — och så kroppens bräcklighet, ett fängelse vars galler man aldrig kan bryta upp, bara slå sej blodig mot. Att ha och ändå inte ha. Händelserna som skulle tvingas att passera tillräckligt nära, inom räckhåll, de går så retfullt förbi bara aningen utanför, ett steg från hennes stol. Två meter ifrån satt Sigrid och grät. I korridoren utanför gick Gösta förbi utan att våga stanna eller se in, först sen han gått hade hon fått veta det, först när det var för sent. Det bubblade inom henne, hon ville rusa upp ur stolen, beställa en bil, kliva in till gumman Aspman, visa henne vad de gjort med den minsta, den finaste. Och hela tiden visste hon att i kväll skulle hon inte gå längre än från stolen till toaletten och från toaletten till sängen, stånka sej fram vid Agnetas arm. Arne kom genast ihåg det när han vaknade. Han satte sej hastigt upp, tittade sej omkring, Britt sov, pappas säng var inte uppfälld, mammas stod tom, var bäddad redan. En plötslig skräck: mamma också borta. Alla borta. Ensam kvar med bara Britt. Hastig dimbild: minnen av en bok han läst, två ensamma barn, pojken sålde visst tidningar, klarade sej och den lilla flickan som inte var hans syster på det sättet. Men här i stan var det ju inga pojkar som sålde tidningar på gatorna. Han gav sej inte tid att gotta sej i funderingarna. Men när han kröp upp ur sängen kunde han höra moderns röst, hon var inne i mormors rum. Och nu kom hon i tamburen, han kände igen hennes steg, skyndade mot dörren. Mamma, sa han bara, det fanns en aning av skrik i ordet. Hon höll om honom och han kände tryggheten, hon fanns kvar, verkligheten var god, varm och ljus, det mörka och hemska var bara nattdrömmar. De gick fram till fönstret, hon drog sakta undan de mörka draggardinerna och stod och såg ut på det strilande regnet med ögon som var ömma av tårar och brist på tårar. Du bör få veta de, sa hon lågt. Men vi ska inte säja nånting till Britt, hon e för liten för att begripa. Pappa kommer inte tillbaks till oss mer. Han grät inte. Men han höll hårt i hennes hand och kände oklart en vilja till nånting som var riktigare men också svårare än det där med tidningspojken. Klä dej nu så du hinner dricka din chokla innan du går, sa hon efter en stund. Han klädde sej och hörde mormodern och 341