VILGOT SJÖMAN OLLE HEDBERG OCH MYSTIKEN i Kontraktsprosten, teol. dr Oscar Patrik Ti-rén, (författare till skriften ”Renhet. Ord till ungdomen”, 2:a uppl.) blir mycket intresserad, när den elegante Karsten Kirsewetter berättar om sin andliga utveckling. Verkligen ett tidens tecken, detta ungdomens ökade sinne för andelivet! Efter en stund känner sig dock prosten bra nervös — tätt inpå sig har han det spefulla gosseansiktet. Är det bara gyckel och skoj, det hela — eller menar den unge gentlemannen allvar ? Det torde ha hänt att Olle Hedberg-läsare frågat sig detsamma. De hade större skäl till det i början, innan de religiösa motiven blev mera märkbara i hans romaner. 1937 gjorde Örjan Lindberger i Ord och bild en första grundläggande inventering av Hedbergs tillgångar, utan att då finna det motiverat ”att trycka hårdare på det religiösa inslaget”. 1938 ställde Stig Ahlgren den borgerlige författaren mot väggen: ”vad menar han om religionen?” ”Därom veta vi intet.” Oklarheten på den punkten skingrades av Elisabeth Tykes-son, som 1944 kunde skissera Hedbergs världsbild i en studie,1 som alltjämt ger den finaste skisseringen av den sidan hos Hedberg, given i en fräsch och smidigt artistisk form. Men hans ställning till kristendomen? Den bok om Hedberg som Jakob Kulling lade fram i fjol2 innehåller egentligen ingen diskussion av den frågan, ej några närmare preciseringar, och man vill diskutera flera av bokens påståenden. Kulling, själv kristen, värderar nästan allt Hedberg säger på ett över 11 ”Tolv essayer”. Bonniers 1945. 2 ”Olle Hedbergs romaner. Moraliska och religiösa problem.” Norstedts 1952. 6:75. raskande invändningsfritt sätt. Studien innehåller en ytterst noggrann och värdefull motivgenomgång, med förteckning av en rad passager av intresse i det här sammanhanget; särskilt stimulerande är greppet att ställa samman Blenda, Hans och fru Thimlin som livs-åskådningsprotagonister. Men Kullings arbete uttrycker i mitt tycke en tendens, som ibland märks hos både kristna och icke-kristna kritiker: den att idealisera Hedberg i kristen riktning. Det finns hos Olle Hedberg en rad sidor som uppenbart vetter åt helt andra håll. 2 Jordelivets villkor. Uppväckelsen Anden krävde dock en annan klädnad än den här av blod och smuts! Strindberg, Drömspelet. I Olle Hedbergs galleri av ironiskt välstu-derade, groteskt förvridna, trasigt levande människomasker flammar det då och då till av ett fantastiskt och ganska overkligt sken: en grundupplevelse som går i dagen. Det är ”visionen” hos Hedberg — och det visionära hos honom är ju samtidigt det konstnärligt mest betydelsefulla och fantasieggande i hans romankonst. Det är en upplevelse, socialt begränsad i utgångspunkten, men förd ut på hela tillvaron — I hjärtats djup hatar alla alla. Ingen tål en annans lycka, inte ens hans olycka. Det finns ingen gräns på det mänskliga skojet och ljugandet. Människan ”som sort betraktad” är inte klok. Men denna livsupplevelse slår hos alla Olle Hedbergs ynglingar samtidigt inåt mot 343