VILGOT SJÖMAN dem själva. Jag har del i detta spel: Jag sitter med vid det hemska jordiska middagsbordet, jag är egentligen inte en bit bättre, jag är feg och tarvlig och hycklande som de andra! -— Det är den moraliska reaktionen. Till den kommer något ytterligare. Jag upplever mig själv som något helt annat än det kroppsliga. Jag har en själ, och denna själ måste vara inspärrad i detta jordiska fängelse, köttets bur! Så sprider sig reaktionen från det moraliska över till det fysiologiska, blir en reaktion på själva jordelivets villkor. Finns det inget sätt att ta sig ut ur fängelset? ! Det är här Olle Hedbergs frågor sätter in: Finns det överhuvudtaget något ”utanför”? Vad är egentligen materian? Är det bara ett synfel att vi tillmäter den någon vikt? Kanske är den inte någonting i sig själv! ”Profet i urtidslandskap” kallas en av Hills sjukdomsteckningar där några isbjörnslik-nande djur grupperar sig kring en flod. Längst bort ligger några, otydliga, oformliga, ännu försänkta i sömn; närmare lyfter sig ett djur, ännu murrigt och dävet, som upp ur sömnen. Men några lyssnar stort till profeten, nyss väckta. Och glatt och stadigt bär det största djuret profeten på sitt isbjörnshuvud och vattnet forsar lyckligt ur hans mun — (det är församlingsföreståndaren redan i färd med att organisera mötestal, tågresor, kaffedrickning). Det är en snabb och innehållsrik teckning av den religiösa uppväckelsens olika stadier: kallelse, uppväckelse, omvändelse, bättring, helgelse. Olle Hedbergs figurer har sin andliga uppväckelse — den är bara inte den schartauanska. Om man vill, (och om jag för korthetens skull får nämna romanernas utgivningsår i stället för titlarna) kan man pricka in hans romangestalter på olika stadier i en kurva, där det hela tiden är frågan om detta: uppväckelsen ur materian. Från trevande och halvväckta själar som Hinke Almgrens 1931 och Erik Nordins 1932, (som båda känner en ångestfull, gnagande förväntan att något finns ”bakom” skärmen) kommer man då förbi Lillemor Lej dmark 1935, som tillhör de uppväckta, till Karsten Kirsewetter, som är Olle Hedbergs lyckade försök att teckna sin omvändelses psykologi. Bo Stensson står här bredvid som utforskaren, redan viss om att vi är ”knutna till en annan värld”; frågan gäller bara ”hur”. Men för de uppväckta förvandlar sig den innevarande verkligheten till en dröm: en på många sätt hemsk och obegriplig dröm. Allmänna chockartade overklighetsupplevelser drabbar Bos hustru Helen 1945, Blenda 1948, fru Thimlin 1950; men också mer konstanta overklighetsförnimmelser kommer in på detta stadium. Livet är en dröm — Blenda vet det, men också hennes Hans grips av ett metafysiskt raseri mot verklighetens kulisser vid Medelhavet 1951 (i ett hotellfönster, precis som Erik Nordin). På den punkten infinner sig Carl Carlsson i ”Drömtydning” 1952: med ett djärvt grepp startar Olle Hedberg här med en människa, som redan är till märgen genomträngd av en förnimmelse av att materian inte finns till, att hus, träd, människor, allt, är kulisser och sken. En detalj fäster man sig för i allt detta. Olle Hedberg talar då och då om något som han med Bo kallar ”det oerhörda i livssituationen”. Vad innebär det, närmare sett? Blenda upplever det när hon klär av sig första gången inför Hans: det fullkomligt otroliga i människans livssituation; Carl Carlsson, när han ligger och väntar på ”hushoran” Elvira: hela anordningen är ”grotesk”. Pojken Inge Wistedt 1936 upplever det när han sitter och räknar hemtal med sin bror: hela tillvaron är då ”gränslöst besynnerlig”, ”Är livet en dröm?” Denna värld är hemräkningarnas värld. Den är ”apkonsternas värld” (1945). Futtig och futil! Puritanskt sexualäckel hos Blenda och Carl? Nej,men själens vånda i materian! Kärleken är en rent andlig angelägenhet. Och så ska den ta sig dessa uttryck! — Vad utlöser drömkänslan hos Olle Hedberg. Svar: Det triviala. 344