OLLE HEDBERG OCH MYSTIKEN Det är kvalfullt att vara ”en i synden nedsjunken människa” (”Rabies”). ”Synden”, det är kyrkofädernas begrepp som Bo lånar. När Bo själv ska ge en närmare definition på vad synden innebär svarar han: Att vara ”smutsad av det djuriska, det löjliga och det triviala”. (Kurs, här.) Vad är detta egentligen för slags värdering av jordelivet? Är den kristen? — Alla Bos spekulationer kring leksakslådan 1941 varierar ju Stagnelius’ bild av ”kreaturens suckan”. Samma bild hos Hinke Almgren 1931! Och vad fantiserar Carl Carlsson om 1952, när Gud har flytt? Att han ligger i en grav som sakta skottas igen: ”Det var materian som ramlade ner på honom.” Allt blir becksvart! ”Men på det brustna ögats näthinna skulle bilden av det rektangulära fönstret dröja kvar, länge, ganska länge ...” Fallet ner i materian. Minnet av ett skådat ljus. Leksakslådan — skapelsen som suckar, våndas och vill bli besjälad. Materien som det onda. Nej, Olle Hedbergs stora tema är inte kristet. Hans tema är den platonska idealismens: det är i de kategorierna som hans figurers uppväckelse sker. 3 Övningar i det overkliga Det finns faktiskt en metod, en teknik, som leder Hedberg-figuren ut ur materian. Det börjar hos Niklas Lissman 1930, (skymtar hos Hinke Almgren 1931, hos Valter Wistedt 1936, hos Karsten 1938) löper så genom hela Svenningssonserien. Det är jag-betraktelsen. Vad händer om människan börjar betrakta sitt eget jag? ”Jaget” bara glider undan! Det är den klassiska erfarenheten: själva introspektionen upplöser jag-förnimmelsen. Resultat: Ångest- och skräckförnimmelser! (som Hedberg varierar med samma slags bilder: en ”hisnande avgrund” 1930, ett ”hål” där alla tankar ”runno ner” 1931, en bottenlös ”säck” 1945). Men inte bara jaget glider undan! Själva verkligheten gör det också. Overklighetskäns-lan griper på omvärlden: allt blir drömlikt, på låss, pappkulisser! Människorna tycks inte finnas till! Är de alls verkliga? Själva tekniken är denna. Jag har ett namn: Niklas eller Jan Svartström. Men mitt namn är ju inte jag själv! Milt jag är något annat; ”jag heter egentligen ingenting alls”! Sen jag på detta sätt skjutit undan alla tankar på namn, hemvist, på min kropp — då kvarstår, då finns ”ingenting annat än min tanke” (Svartström, 1945). Jag har isolerat mitt själv, jag upplever mig själv som ren tanke. — I det tillståndet tar jag mig ut genom ”en spricka i universum”: når en verklig befrielse! En detalj bör man stanna för. Upplevelsen kulminerar i förnimmelsen av ”något vitt” (Valter 1936), ”ett vitt strålande ljus” (Svartström 1945). Det vita ljuset är den extatiska höjdpunkten. Ytterligare bör man peka på att förnimmelsen både ger en svindlande lyckokänsla av en helt annan verklighet! — och en häftig ångest, när marken rämnar. Det vita ljuset är ”så strålande att man vill skrika av fasa” (Svartström) . Det är ju påfallande att Olle Hedberg låter redan ganska små barn uppleva jag-medve-tandet. Barnet grips då av rädsla, tror Bo: söker sig skrämt och tyst till kamraternas lekar. ”Att tala med någon är ju inte lätt, och knappast lönt.” Motivet är, antar man, självbiografiskt hos Hedberg. Han ägnar ganska mycket utrymme åt att diskutera om upplevelserna kan ”förklaras” sexuellt-fysiologiskt. I allmänhet avvisar han sådana förklaringar (beslutsammast nu i ”Drömtydning”) — de ”förklarar” ingenting, menar han. Men vad läsaren fäster sig för det är att alla de Hedbergfigurer som drabbas av overk-lighetsupplevelser på något sätt har en skada i gemenskapskänslan — de lider av ångest, ensamhet och tomhet i gemenskapen. Och där kunde finnas ett möjligt, psykologiskt sam 345