OLLE HEDBERG OCH MYSTIKEN nat än en täckmantel för min likgiltighet för andra människor.” Det är hans beskaste erfarenhet, och det är ett huvudmotiv i boken. Han har en gång funnit sin ”vila i Gud” och inte velat ”bli störd”. Hedberg har oupphörligt samma snabba öga för det egenrättfärdiga i de troendes attityder — och är samtidigt fascinerad av deras hållning. Med Hasseldahl slår han 1952 snabbt ner på det ”högfärdiga” hos medeltidsmysti-kern Rusbrock. Men med Hasseldahl översätter Olle Hedberg därpå snabbt ett parti hos Rusbrock, men inte vilket parti som helst, utan den cantique där attityden är denna: ”Jag bjuder dig farväl, du råa dumma ras----------- alltför grov och rå / att ens förstå det som jag talar!” Attityden fascinerar Hedberg, därför att den uppenbart vädjar till något bestämt hos honom själv. Ty alla Hedbergfigurer, som har en trosupplevelse att vårda, skärmar av från världen. Danielson, Carl Carlsson, Helfrid Laurell i Josefine-romanen — de sluter sig alla tyst kring sin upplevelse. Upphöjdhet, avskildhet! ”För ljuset som jag ser de känner blott förakt...” Folkskollärar Danielssons kristna egenrätt-färdighet behandlas med frätande syror. Men i ”Drömtydning” är anläggningen en annan. Samma Olle Hedberg, som eljest hånar ner detta: ”bara jag själv blir frälst, får det gå hur det vill” (Hasseldahls hån mot Bunyans ”Kristens resa” 1952!) — han är här långt mycket mindre på sin vakt. Han har en beundran, en ömsinthet för sin Carl Carlsson som gör honom mild, överseende. Frågan är om det inte bidrar till det ofullgångna och oklara i boken. Något hejdar Hedbergs ställningstagande. Ty det vilar ju en oerhörd slutenhet över figurens religiösa upplevelse. Om den mycket unge Carl Carlsson sägs det, att han liknade ett trotsigt besviket barn. Men den attityden har han ju likaväl som vuxen: han förblir barnet, som lever på sin besvikenhet: Gud kommer inte igen! Margit Abenius träffar säkert närmast när hon talar om ”ofullgången religiositet”. Vad man saknar är ett helt stort fält: av inlevelse, av solidaritet med det mänskliga. Det förblir ända till slutet hos den vuxne Carl Carlsson något oförlöst och isolerat, som inte är behandlat och gestaltat av författarögat bakom skildringen. Det är i mitt tycke romanens mjuka punkt. Att det sen finns ett perspektiv i boken på Carl Carlssons handlande är ju klart. Författarögat ställer sig i stället bakom hjälten — och härifrån iakttar Hedberg inifrån Carls beteende. När romanen är slut vet man att det är romanens mening, att Carl Carlsson valde fel när han lät Alice resa sin väg — Alice hade en gåva gömd i sin lilla ömkliga själ: hennes tillgivenhet var äkta, och Carl Carlsson visade bort den. I det perspektivet blir hotellrumsscenen i mitten en nyckelscen av ironi. Carl ligger och ber Gud om ”ett enda tecken”, ett ärende, som kan ge mening i hans liv. Bredvid sover Alice — som är tecknet, som är ”ärendet”. Det föll Carl inte in, att han bara hade behövt sträcka ut handen. Hur blir det då med mystikerns handlingar i denna världen — med förhållandet mellan moraliskt handlande och religiös upplevelse? Ser man efter, ska det visa sig att Olle Hedberg — ett slag! — som något självklart tänker sig att de mystiska övningarna ska leda till ett ”gott handlande”. Bo utgår från detta — för att dock gripas av tvekan och oro: Kanske människor inte alls blevo hyggligare mot varandra, om de fingo kunskap om en annan värld. Man störtade ut ur universum och svalkade av sig ett slag, återvände till jorden garanterat känslokall och komplett likgiltig för sina medmänniskor. Den utvecklingen var också tänkbar. Det vita ljuset svedde av alla små ömkliga broddar av godhet, hänsyn, kärlek till nästan... (1945.) Det som stjälper resonemanget är således inte det, att inte individen skulle kunna nå befrielse och lycka för egen del i det vita ljusets värld. Men det är livet på jorden — denna ”stads- 347