VILGOT SJÖMAN budstrust”, byggd på ”förtänksam egoism”! — som till sist inte kan klara sig utan om än aldrig så ömkliga broddar av godhet, hänsyn, kärlek till nästan. 6 ”1 kväkarstil” Olle Hedberg älskar inte materialister. Han älskar inte heller vetenskapliga psykologer, allra minst freudianer. (Hasseldahl får 1952 avfyra en gruvlig salva, där lobotomierna jämställs med nazimetoder.) Gemensamt för alla dessa grupper är, hävdar Olle Hedberg, att de ”förnekar själen”. Inte heller älskar han ”kyrkor och religionssamfund”. S.k. organiserad religion är det värsta han vet. De som ber ”tyst och stilla i sin kammare” spelas ut mot ”bönekvarnarna” (t.ex. talkörsbönema i kyrkorna!) Bjuder Gud själen, så bjuder han själen ensam. Han vill inte ha ”ett helt menageri” (Hasseldahl 1951). Teologi — det är gräl och käbbel, kortkonster och påhitt. Det är ”Ersatz”. När Carl Carlssons Gud kommer in i kyrkliga sammanhang försvinner han. Olle Hedberg har ingenting till övers för den dogmatik som säger att Gud bara finns inom kyrkorna. Han svarar på det hela taget med den motsatta: Gud finns inte i kyrkorna. En notis i Marika Stiernstedts förord till 1937 års upplaga av ”Rymmare och fast-tagare” ger nyckel och bakgrund till allt detta: en av de få biografiska uppgifter som Hedberg själv lämnat: Om sin skolgång i Stockholm meddelar Olle Hedberg att han någon tid var utpräglat religiös — ”i kväkarstil” — vilket han tillmäter en viss betydelse för den tidigaste litterära utvecklingen. Betyder detta direkt påverkan från kväkarna? Hedbergs skoltid i Stockholm inföll omkring 1915. Den första kväkarsammanslut-ningen i Sverige bildades 1931. Uttrycket ”i kväkarstil” kan tyda på att Hedberg efteråt funnit, att hans egen ungdomsreligiositet sammanföll med mycket hos kväkarna. ”1 kväkarstil” — det är lyssnande, tystnad och ”inre ljus”. Det är motvilja mot dogmer, gudstjänstceremonier och prästerskap. Det är över huvud taget besvikelse och misstänksamhet mot kristendomen som den manifesterar sig på jorden. Man minns historien om den 19-årige George Fox, som gick ut i världen för att se om det någonstans fanns något annat än en Zåfs-kristendom, när man läser om Inge Wistedt 1935 och Carl Carlsson 1952. Båda föreställer sig två Gudar: en Gud för de vuxna, ”skol- och prästguden” (som tycker om katekes, men inte tål sanningen), och så den ”riktige, rätte Guden”, som man kan ”prata med i tankarna, som säger till genom samvetet” — och som ger bävan och lycka. Jag tycker det är viktigt att ha dessa allmänna utgångspunkter klara, när man vill bedöma hur Hedberg skildrar sina kristna gestalter. Hans tycken är klara sym- och antipatier; i själva verket bestämmer de helt porträttmetod och trosinnehåll i figurerna. Han går ingenstans utanför sin egen ram. Smeden Lindberg i ”Fria på narri” är något av en probersten, när det gäller att ta ställning till porträttmetoden. Är han skildrad med värme och uppskattning? Mot Tykesson, Kulling, Linder står härvidlag Stig Ahlgren, som pekar på de förnedrande situationer i vilka smeden blir uppsökt. Jag tycker Ahlgren har rätt. Hur nedlåtande är inte författartonen — så behandlar Olle Hedberg varken Blenda eller Danielsson. Smeden Lindberg är frikyrkligt from och dessutom Jesus-troende. Det blir hans öde i Olle Hedbergs värld: ett fromt, vänligt löje kringsvävar hela porträttet. Med de andra? Vad innehåller deras tro? Blenda tror på Gud och på en annan verklighet, en ”ljusets värld”. Hon beskrivs som kristen; Jesus förekommer dock inte i hennes tro. Man får genomgående veta mer om vad hon inte tror på (”kyrkligt och statligt hokus-pokus”) än vad hon tror på: det (och det fak 348