OLLE HEDBERG OCH MYSTIKEN tum att hennes tro beskrivs av en utifrån-be-rättare) ger det bleka åt hennes religiositet. Det är överraskande att hon sägs ha ärvt denna tro från sin kristna mormor. Mormoderns tro måste ha haft en hedbergsk idealkaraktär — frihet från dogmer, kyrkor, konventionell kristen sexualmoral etc. — att döma av det fria och förtunnade i Blendas religiösa liv. Danielsson i ”Bekänna färg” hålls för frikyrklig; han är det inte. Som Hedbergs andra religiösa är också denne mest kristne av Hedbergs figurer utanför kyrkor och samfund. (”Jag har hittat på min egen lek, alldeles min egen.”) Han säger ifrån att han inte tror på underverk. (Det gör egentligen inte Blenda heller.) ”Strängt taget anslöt jag mig inte ens till kristendomen. Jag höll på Jesu etik, men inte en sekund hade jag känt mig frälst av att en romersk ståthållare mördat honom.” Det är samma reaktion inför sakramenten och den kristna frälsningen som hos Carl Carlsson. Carl hyser ”en halvt vidskeplig aktning” för Jesus, men ”att pastor Richard och prosten skulle äga någon förmåga att dela ut honom till syndernas förlåtelse va ju en skvatt galen idé. Hur tordes de påstå nåt sånt?” Eller hos Hasseldahl, som hånar de moderna präster för vilka det inte är nog att Jesus förkunnade ”barmhärtighet och kärlek till nästan och själens odödlighet” utan måste ha en rent kroppslig uppståndelse också. Olle Hedberg som teolog — det vore med andra ord den liberala skolan. I Danielssons tro finns det, efter alla dessa negativa bestämningar, kvar två positiva element: tron på ”de dödas uppståndelse och ett evigt liv”. Här träffar man i själva verket på ett hed-bergskt specialmotiv. — Döden, är en vinning. — Häpen tittar Hedberg på dem som kallar sig religiösa: de om några borde väl längta bort ifrån jämmerdalen — de tror ju att paradiset finns! Ändå kämpar de som galna för att få stanna kvar i det jordiska eländet! (”Drömtydning”, s. 61, s. 163.) Därför att Hedberg själv ser befrielsen ur materian som ett mål, utvecklar han en speciell moralism på den här punkten: man ska vilja befrielse ur det här livet. Hos de troende blir det för Hedberg bekräftelse på deras tro om de längtar bort från livet; ja, han mäter och hittar en garanti för styrkan och uppriktigheten i någons tro i intensiteten i någons dödsönskan. Satir och hån i gengäld över dem som rädda klamrar sig fast vid livet! Alla hans sympatiska religiösa gestalter får följdriktigt denna syn. Danielsson, Carl Carlsson har den. Blenda får den. Eller ta den knotiga Helfrid Laurell i Josefine-romanen. Här finns bara ett innehåll i hennes tro: Jorden är en genomgångslokal. Det är, konstaterar Hedberg själv, vad som är kvar av en tidigare kristen tro: prästdotterns barndomstro. Hedbergs sätt att teckna sina kristna gestalter blir med andra ord ett slags urholkning, uttunning. Några få mer specifika kristna troselement blir kvar; resten blir en allmän religiositet: Gudstro, tron på en annan, högre verklighet. Det gäller t.ex. sjuksystern Anna i ”Större än du nånsin tror” 1946, en annan av Hedbergs sympatiska kristna. Hon är naiv, och i hennes föreställningsvärld är ”Gud, Jesus, Doktorn, Konfirmationsläraren och Mor och Far” hopklistrade som ”karameller i en påse, den där under en längre tid varit utsatt för kroppstempen”. — Det är ingen snäll beskrivning. Men Hedberg uppskattar henne ändå. Varför? Kulling menar, att det är för att hennes tro inte är ”tillkrånglad”, att den saknar ”spetsfundigheter”, är enkel och spontan. Är det inte något annat som egentligen är utslagsgivande? När det verkligen gäller så är det sympatiska hos henne och det för Olle Hedberg väsentliga, att syster Anna kan för döende människor förklara att hon på platonskt vis — ”som något självklart” — uppfattar ”livet på jorden som ett skuggspel”. 349