VILGOT SJÖMAN 7 Gud och det vita ljuset Hedberg har i sina romaner tre skildringar av direkta Gudsupplevelser. Folkskollärar Danielssons och Carl Carlssons är de originellare, Blendas har däremot en rent handboks-mässig karaktär. Ett moment är här hela tiden återvändande: ljusförnimmelsema. Där Danielsson känner skräcken för tomma Intet vika och i stället förnimmer ”ett strålande vitt ljus och jag kände att det var Han” — där låter han Carl Carlsson svepas in av ett ”ljust och vänligt väsen”, medan Blenda ser in i ”ett hav av ljus, av en annan renhet och annan glans av solens. I en bländande klarhet förnam hon Gud.” Jag tycker att ljusmomentet i dessa skildringar är frappant av ett särskilt skäl: därför att förnimmelsen av ett strålande vitt ljus i Olle Hedbergs värld tidigare framför allt betytt den extatiska kulminationen på den andra, rent spekulativa linje som heter utforskandet av jag-medvetandet. I de första tre fallen är det fråga om rena Gudsupplevelser, om fromhet. I de senare om ett slags vetenskapligt-psykologiska introspek-tionsövningar. Skillnaden är påfallande: det är två helt skilda vägar och med olika slutmål; och en distinktion är viktig. Erik Hj. Linder ville nyligen se något religiöst i t.ex. den ”rysning inför det outgrundliga” som griper Niklas Lissman 1930 (St.-T. 15.1.53). Men Niklas’ skräckrysning är ju en följdföreteelse vid introspektionen! Och kan introspektion jämställas med religiositet eller fromhet? Valter Wistedt, Svartström — också de grubblar över sitt jag liksom Niklas. Det är lika litet religiöst betingat i någotdera fallet. Jag tror att distinktionen är viktig också därför att Olle Hedberg själv inför den. Linder menar att Bo gör djupdykningar ner i det egna jaget i hopp om att ”finna mystikens väg till Gud”. Men Bo själv beskriver (1944) saken på detta sätt: Det skulle komma ett vitt ljus, och en hisnande känsla av en annan värld, av den sanna verkligheten, kanske till och med av Gud — Ja, Gud, ty något måste man kalla det oerhörda, som väl inte visade sig, men som blixtrade till. Bo hade dock aldrig haft förnimmelsen av möte med en person; det extatiska hopp han ett par gånger förnummit, var icke att få råka eller se någon utan att få veta något. Söderblom har en gång gjort en skillnad mellan ”oändlighetsmystik” och ”personlig-hetsmystik”, när han ville ange skillnaden mellan indisk mystik och kristen. Hedberg gör en liknande åtskillnad här. Automatiskt säger Bo ifrån, att han icke tänker sig ett möte. Bo vill icke ”få råka eller se någon”. Han vill jå veta. Han vill en icke-kristen, opersonlig befrielse. Man kunde kalla det för en ”vetenskaplig” mystik — i betydelsen utforskande. Målet är (på ”indiskt” vis) att ”nå kunskap”. Hunnen hit frågar man sig om det icke är ett överslag som äger rum, när Olle Hedberg skildrar starka personliga Gudsupplevelser av Danielssons och Carl Carlssons typ? Griper Hedberg då inte efter det slags erfarenheter som ursprungligast hör till jag-medvetandets linje, så att automatiskt den vita ljusupplevelsen, ljusorgasmen, blir kulmen på upplevelsen? — Sen kan man ju fråga vad som är primärt hos Hedberg. Är det jag-medvetandets linje, eller är det den religiösa vägen? Jag är beredd att hasardera att jag-medvetandets linje är den primära. Men mot det står att ”Drömtydning” så tydligt är en dikt över en förlorad religiös kontakt. 8 Gudsbilderna. Känslobotten Det återstår några moment: ögonblick då Gud i Olle Hedbergs värld blir en personlig makt — att anropa, att vädja till. Jag tror alt man kan precisera när. Gud blir personlig hos Hedberg vid revolten mot livets villkor. Någon måste ställas till ansvar för att livet är som det är! Någon är 350