OLLE HEDBERG OCH MYSTIKEN skyldig till världsf örloppet! Han måste ställas mot väggen, han måste förklara vad han menar ! — Det blir i Kirsewetterromanen en bild av Gud som ”alla tiders störste lustmördare”; det är Bos önskan att Gud ska tvingas att tala. Någon hos Hedberg känner ett pinande behov att ställa en okänd makt bakom tillvaron till ansvar för världsordningen — och det paradoxala inträffar att den okända makten i det ögonblicket blir personlig. Och Gud blir personlig hos Hedberg vid moralisk jörkrosselse, i ögonblick av vanmäktig självinsikt. Det är särskilt på två ställen: i Niklas Lissmans slutdikt i ”Rymmare och fasttagare”, och i Danielssons slutbön i ”Bekänna färg”. Gud blir då en makt att vädja till om hjälp: på en gång tillflykt och räddare. — Karl Ragnar Gierow menade när Blenda-böckerna kom ut, att Hedbergs Gudsbegrepp syntes ha undergått en märklig förskjutning, så att Gud numera hos Hedberg betydde detta: ”livets källa och människans enda tillflykt”. (Sv. D. 10.11.49.) Men när Gud betyder något personligt hos Hedberg, så betyder han ju detta från början: han är ”källa och tillflykt” redan för debutbokens Niklas Liss-man. Det är på denna väg, via förkrosselsen, som Olle Hedberg når som längst in i kristendomen. Det kan vara av intresse att konstatera detta: man behöver bara gå till Gullberg för att se hur han går in i kristendomen längs en helt annan väg, en väg som är Hedberg totalt främmande: Kristusmystiken, symboliken kring Kristi kors och lidande. Mot denna bakgrund märkes det tydligare att ”Drömtydning” innebär något nytt och ganska ovanligt som Gudsbild hos Olle Hedberg. Varken revolten eller förkrosselsen skapar här ett personligt spänningsförhållande. Gud finns där — personlig — redan från början mött med barnets oreserverade tillit. Vad man fäster sig för i dessa Gudsbilder är samtidigt dubbelheten, klyvningarna. Gud använder människorna som sina leksaker (Bo 1941). Han slänger själarnas blomfrö nästan förstrött över jorden, han har ”en nästan an-stötlig experimentell läggning” — en darwinis-tisk gud med andra ord (Hasseldahl 1951). Han ”opererar med levande lik”, med människornas ”döda massa”. Det finns en udd av protest i alla bilderna: mot hans maktfullhet och nyckfullhet. Att han vill låta människorna förbli i detta tillstånd! Är han verkligen Gud? Niklas ropar: ”Du Gud, o Öde, Livs-Mekanikus” — som om han inte själv vet vem han slutgiltigt ska tro på. In i dikten bryter här plötsligt 1800-talsmate-rialismens problemställningar — reflexen från Viktor Rydbergs ”Grubblare”, rysande inför den marmorkalla Ananke vid ”alltets vävstol, världsmaskineriet” ... (Samma rydbergska vävstolssymbolik återgår i ”Drömtydning”, där det carlssonska väveriet till sist får symbolproportioner: vävstolarnas rassel markerar livets meningslösa och drömlika gång!) Var ligger å andra sidan anknytningen till Gud som ”Vännen”? Hos Wallin. Bilden är ju mättad av Wallin, med wallinsk dödslängtan, wallinsk platonsk eros. ”Dig vännen vinkar ...” Hur håller inte i allt detta samtidigt determinismen och rationalismen sitt grepp över Hedbergs syn! Vågar han tro, att själen ska överleva kroppens död? Svaret kommer inte med överväldigande visshet, dock starkare nu än tidigare. Och Hedbergs egen skepsis bestämmer skildringarna. Blenda får sin upphovsmans egen klartänkta rationalism. ”Blenda insåg konsekvenserna av bön. Gud ingrep alltså i händelsernas logik. Trodde hon det?” frågas det — och den frågan säger åtskilligt om Hedbergs egna hinder när han ska skildra det spontant religiösa. Varpå svaret kommer: ”Denna kväll trodde hon.” Icke annars? Man kan sluta en framställning som denna — och så gör Elisabeth Tykesson i sin essay — med att stanna inför uttryck hos Hedberg för besinning och ödmjukhet inför livsgåtan. Detta i Josefineromanen 1940: att ”inte klandra verket förrän det är färdigt”, detta i 351