VILGOT SJÖMAN Svenningssonböckerna: ”Inte säga meningslös om en maskin man inte förstår.” Men denna besinning är bara den ena polen. Innan pendeln nått den andra polen, en pol av frän förtvivlan inför livsmysteriet, då har den ju hunnit röra sig över hela skalan av resignation, bitterhet, löje, gyckel, hån och desperation. Hjärtpunkten hos Hedberg — är det inte en förtvivlan inför människans belägenhet? Men hjärtpunkter behöver skydd. Och över kärnan klär Olle Hedberg reaktioner av löje, en glidande poröst uppluckrad ironi, som gör läsaren åtskilligt kallsinnig: O, Himmel, hurudan är inte vår situation! I går talade han till oss. I går var han varm, när vi lade vår hand på honom. Nu är han alldeles kall och säger ingenting. Om vi låter honom ligga kvar, kommer han att ruttna. Vi måste gräva ner honom i jorden. O, Gud, vad har Du gjort med oss? Dina påhitt är rent otroliga! (Den felande länken, 1945.) Samma situation som han kan återge med patetisk upprivenhet — utan alla grimaser — den kan han samtidigt skildra med denna underliga slappstil och spexaktiga ton. 9 ”Gentlemannamystikern” Det finns (för att låna en etikett som Artur Lundkvist klistrat på Charles Morgan) ett stycke utpräglad ”gentlemannamystiker” hos Olle Hedberg: en aristokratisk andlighet i attityden, som oupphörligt präglar hans värderingar och bestämmer hans grundattityd till det mänskliga eländet. Livet på jorden är trivialt och futilt — och vårt mänskliga samliv? Ett slags stadsbuds-trust: ”jag kånkar åt dig, om du kånkar åt mig”! Inte kan detta arrangemang ge ”någon andlig tillfredsställelse”. Det är ”aktningsvärt men inte sublimt” (Bo 1945). Patienternas berättelser — alltså berättelser om bekymmer, plågor och lidanden — kan dr Bo Sven-ningsson ibland finna ”både upprörande och hemskt och mycket hjärteknipande”. Men han kan inte värja sig för att det hela ”ur lite högre intellektuell synpunkt” (!) bara är ”trams och tjafs”. Olle Hedberg har aristokratens misantropi och förakt för människor hos vilka ingen själ märks: en syrlig överlägsenhet, ett upphöjt förakt. Han har aristokratens sinne för renlighet och prydlighet och inre snygghet — att be är att ta ett renlighetsbad. Man borde lära ut konsten att ta detta renlighetsbad: själen behöver sannerligen ges den plats som tillkommer den! (Bo 1944.) Kunde människorna mötas som rena tankar — befriade från kropparnas fängelse — då skulle kanske en ”högre form av samhörighet” uppstå! (Bo 1945.) Det kroppsliga har sina förnedrande, låga sidor, och ibland (tycks det) är Olle Hedbergs figurer kränkta i själva sin jag-känsla genom bundenheten i kroppen. I ”Ut med blondinerna!” (1939) gör Olle Hedberg en utläggning av bibelordet ”Mitt rike är icke av denna världen”; en utläggning som både Tykesson och Kulling tar upp. Enligt Olle Hedberg upplyser detta bibelord oss om att ”livet icke bara är en fysiologisk episod utan först och främst en rent andlig angelägenhet”. Det låter icke så märkvärdigt, men det betyder mycket. Om man gör sig besvär att genomtänka den lämnade upplysningen, skall man finna, att åtskilligt har kommit i en ny dager. De talrika dyrkarna av makt, pengar och framgång göra ett (lindrigt talat!) vilselett intryck, och det mänskliga spektakel, i vilket man själv varit eventuellt fortfarande är ivävd, det framkallar därefter en ständigt stegrad känsla av häpnad, löje och medlidande. (S. 97.) Med andra ord: När Olle Hedberg ska göra sin utläggning av bibelordet, sätter han snabbt in sina mest typiska värderingar. Det simpla är tävlingslust. Det simpla är avundsjuka och självhävdelsebegär. Hur billiga är inte de som är anfäktade av tanken på ”makt, pengar och framgång”. Karsten funderar över vad ”frälsning” kan innebära 1938. Han tänker sig att det betyder att man avstår-. ”Man går från det stadium, då man 352