OLLE HEDBERG OCH MYSTIKEN tanklöst och glupskt grep för sig och stångades, till det högre utvecklingsstadium, då man avstår.” Att få med Gud att göra, är — heter det lite mångtydigt — att bli ”oberoende av medmänniskor”. Man blir frälst — ja, från avund, tävlingslusta, självhävdelsebegär. Badar man sin själ i ljuset från den andra världen, har man inget behov att delta i den simpla kampen längre. ”Hur kunde den som ägde visshet om en annan värld, på blodigt allvar hålla på att tävla?” Det är Bos fråga 1945. Den som tidigast förkroppsligar detta slags hållning hos Hedberg är Inge Wistedt i ”Jag är en prins av blodet” 1936. Inge har leendet: ett charmfullt spelande leende och samtidigt mystikerns tysta, inåtvända. Han är vardagsmänniskan: oansenlig, men i tjänst hos något högre: i stånd att förverkliga ”själens frihet och renhet”. Inge har följ driktigt blivit mycket beundrad: med sin nobless besegrat så gott som all kritik; längst går Gierow som i Inge finner en människa som förmår ”uppge sig själv” — och som därför ”er sig selv i en annan mening” än den som vill hävda sig själv (Sv.D. 30.5.49). Ändå visar, tycker jag, just en figur som Inge Wistedt både det starka och det svaga i den Hedbergska andliga hållningen: både den ytterliga finessen och den starka religiösa begränsningen. Det förfinade hos Inge är vad Olle Holmberg lyckligt kallar ”handlingsnob-lessen”: känslan för inre snygghet. Och begränsningen? Ja, där ligger ynglingen Inge i sin säng på kvällen efter kafferepet hemma hos Käthe Nyberg. Han är kär i henne. Men han har upptäckt att hans låghalte bror Valter också är kär i Käthe. Han grubblar... Han är ju van att alltid, alltid gå ur vägen för Valter som ju har sitt lyte att släpa på som en börda... Hur ska han göra nu? ”Skall man hävda sig eller skall man offra sig?” Skall han gå ur vägen, och låta Valter få flickan? Då händer det, att något inom honom orm-likt snabbt slår ut och i själva verket avgör saken: ”Man”!---------Vad rör det mig, om ”man” skall hävda sig eller offra sig! Jag skall... Så ger självhävdelseinstinkten utslag också på detta plan, som är Inges plan. Hans frestelse är ingen frestelse till att delta i det jordiska spektaklet: på det planet skulle han aldrig lockas; det är förnedrande och simpelt att tävla, hugga för sig osv. Hans värdering är en annan: man ska avstå — och där sätter hans lockelse in. På två, inbördes olika plan, utspelas med andra ord precis samma slags förlopp. — Gammaldags religiös själskunskap skulle antagligen bara ha ett ord för Inges inställning; detta ”jag skall...”: Andligt högmod. Men romanens offermotiv har inte sällan uppfattats som religiöst. Recensenterna talade om ”försoningsoffer” och ”offermysterium” — ja, Kulling drar från Inges självmord — den yttersta konsekvensen av hans princip att avstå, den yttersta negationen — ”perspektivet mot kristendomens mysterium”, offerdöden. Resultatet av hela denna tanke på olika ”stadier”, på ”lägre” och ”högre” former av andlig utveckling, att det andliga i sig är finare och det jordiska spektaklet något lägre och förnedrande blir naturligtvis en grade-ring av människorna, en typisk andlig män-niskovärdering. ”Mystikerna” hos Olle Hedberg (Carl Carlsson, Inge Wistedt) bildar en aristokrati. Kand. Svartström har haft mystiska befrielseupplevelser: innanför hans trasiga fasad rör sig därför ett själsliv ”av högre andlig valör”. Från ”mystikerna” avsöndras neråt de vanligt religiösa, de fromt troende — dessa som behöver gemenskap för att ”stärka sin tro”. De fromma tror, men mystikern vet, och den som ”vet” blir inte ”mer vetande genom att tala”. (”Drömtydning”, s. 86.) Nedanför mystikerna finns en ”död massa” av människor, dessa som inte vet att de har en själ. Ett evigt liv — lönar det sig att ge dem det? Ja, om det finns utvecklingsmöjligheter i evigheten! tänker Karsten 1938. Att bara konservera denna döda massa vore 3 BLM 1953 V 353