VILGOT SJÖMAN ju ”meningslöst”! Då får det lika gärna vara med det eviga livet. Ja, somliga människor är t.o.m. så köttsliga att de ”kan komma en att tvivla på Guds existens eller i varje fall [!] på att det kan vara någon som helst förbindelse mellan Gud och människorna”! Carl Carlsson inser med sitt förnuft det horribla i denna sin uppspaltning, och han säger sig prompt: ”Antingen alla människor eller inga människor, någon väsensskillnad i förhållandet till Gud kan inte gärna föreligga.” — Det är en rationellt dragen slutsats: man kan inte påstå att Olle Hedbergs religiösa värld är genomträngd av den värderingen. Genomträngd är i stället även hans religiösa värld av moralism. Bo sörjer över att läkar-vanan har avtrubbat hans förmåga att ”snabbt uppfatta någon av karaktärerna: Egenkär, samvetskval, lättsinnig, godhjärtad”! Människosynen hos Olle Hedberg är 1700-talets, med föreställningen om den fasta personligheten, med egenskapssortering i ”laster och dygder” — moralismens klassiska uppdel-ningsgrepp. Vore en sådan karaktärslära verkligen något att förlora? Kan den vara en förlust för den som i likhet med Bo önskar fånga ”nya och originella aspekter” på själen? Bo har denna önskan, därför att han vill få ett grepp om ”strömkällan” bakom själslivet — genom att studera ”strömmen” ska han eventuellt få veta något om ”strömkällan”. Därför intresserar han sig för både ”onda och goda, arroganta och gråtande, dumma och kloka, lyckade och misslyckade”. Men ett utforskande av själen, som sker i moralismens kategorier — är det en verkligt framkomlig väg? ”På grund av självkännedom förlät han alla allt”, heter det om Carl Carlsson. Sporrade av den raden skulle en rad nerhånade figurer ur Hedbergs produktion kunna marschera upp och ställa förf, till ansvar liksom i ”Rabies’ ” slutakt: Varför blir just vi ställda i undantagsställning? Är uppblåsthet och förljugenhet något som skiljer oss så helt från alla andra? Hedbergs dubbelhet är här påtaglig. ”På grund av självkännedom förlät han alla allt”: det är vad Hedberg nästan aldrig lyckas göra, heller aldrig kan göra eller vill göra. Det moraliska angreppet är en livsnerv i hans diktning: möjligheten till utfall, förakt och hån. Men då blir också gång på gång det mänskliga ”spektaklet” bara något som väcker ”häpnad, löje och medlidande” — inte solidaritet, inte en känsla av likhet. Det är den ena riktningen hos Olle Hedberg, och den vanliga. I andra ögonblick ställer sig emellertid författaren plötsligt på samma plan som sina figurer. Då blir den hemska lärarinnan i ”Drömtydning” eller den elaka fru Ida Lundvall 1936 en ”kämpande, lidande människa” som plågar andra därför att de vill ”glömma sitt elände”. Då faller moralitetens masker; då heter det som i ”Rabies” med ett vädjande, med en plötslig solidaritet att vi alla lider av vårt mänskliga elände. — Så kolliderar i Hedbergs romaner två motsatta värderingar med varandra, två impulser, två helt olika hållningar till spektaklet på jorden. 354