ÅKE JANZON FREDMANS ELEGIER Ack! plåcka rosor, hwar du kan, Förr’n dödens hand dig faller an: I andre wärldens tysta slätter Dig ingen Cloris kysser mer: Der wankas icke läkra rätter. Och inga drufwor prässas der. Det är Wallenberg och inte Bellman som skrivit de vemodigt epikureiska verser som här placerats som memento vivere, men de kunde ha varit skrivna av Bellman och de kan — till en början — gälla som motto för åtskilliga av de sidor i Fredmans epistlar som har elegiska tonfall. Vid ett av de tillfällen då skalden framträtt som sin egen kritiker eller introduktör kan man iaktta hur han själv ser Fredmansvärlden och i synnerhet Fred-mansgestalten i ett lätt elegiskt skimmer som får dröja kvar en stund innan det förflyktigas i en uppsluppnare komiks vildare ljus. I det lysande företal han skrev sedan han fullbordat de tjugofem tidigaste epistlarna — ett företal som i vanliga upplagor alltjämt är undanträngt av Kellgrens mera berömda — ger han en virtuos och drastisk presentation av sin hjälte som för ett ögonblick kulminerar i en vemodig betraktelse: Under brist på Lyckans håfwor träffade han dage-ligen sitt öfwerflöd uti Backi gårdar, och sitt fugtiga Sans-Souci uti Diurgårdens frögderika Palatser. Men betracktom honom nu på den Elyseiska Diurgården wid Stygiska Viken, som ej plöjes af andra Roddarbåtar, än Charons gamla Färga, full med lik och benknokor. Det är här, som wi få se hans utswultna och hoptorckade vålnad försmäckta under Nyckter-hetens betryck. Här på detta ställe föragtar han Lyckan, men här fins ock ej den enda lycka han sökt. Här höres inga Waldthorn, här bakas inga Strufwor, här fins intet Höglands uti Pocaler med Pimpinella, och de Clorissar, som i hans Sälskap anlända, hafwa ingen lust att biuda opp. Jag har kursiverat de sista citerade raderna därför att de kommer Wallenbergs dikt överraskande nära i innebörd och formulering. Nu kan Bellman knappast ha känt till detta då otryckta poem, och fastän Wallenberg anger sin dikt vara en översättning av fyra rader ur Horatius’ ”Vides ut alta stet nive candidum Soracte”, ger inte denna hänvisning till det berömdaste av vinterkväden någon lösning på gåtan — ty en friare översättning har aldrig åstadkommits. Att det är ett allmänt hora-tianskt tema — carpe diem! — som ligger bakom Wallenbergs dikt är obestridligt, men det är raffinerat i renässansens anda: carpe florem, plocka rosen innan den vissnar! Horatius’ epikureiska maxim förknippas med njutningsförgängelsens elegiska tema. ”1 andre wärlden” pressas inga druvor, inga struvor bakas där, och ingen Cloris bjuder upp — så kan man sammanfatta detta genom att blanda Bellmans ord med Wallenbergs. Kanske får man också tänka sig att både bibel-parodisten Bellman och prästen Wallenberg varit en smula bibliskt influerade även i dessa formuleringar. ”Man skal intet wijn meer prässa ther” heter det om Moabs land hos profeten Jeremia, och hos Jesaja: ”man trampar intet wijn i prässomen: jagh hafwergjordt en ända på sången.” Vinet, druvan, som symbol för livets fullhet och glädje har Bellman hänsynslösare än någon annan anammat — sublimast kanske i hans sista och skönaste 355