ÅKE JANZON elegi, den åttioförsta episteln ”Märk hur’ vår skugga, märk Movitz Mon Frerel”, där livets innehåll och dödens verklighet nitas fast i formeln ”Mer du din drufva ej kryster”. Men mellan företalet till den första epistel-sviten och författandet av ep. 81 ligger två decennier, 1770-talet och 1780-talet. Och låt oss betrakta elegikern Bellman i hans begynnelse. Tidigare än företalet är säkerligen ep. 12 som först hade numret 16, den första av epistlarnas elegier, den första i varje fall som kallas elegi. Om Bellmans företal visar att skalden hade en benägenhet att se på sin skapelse Fredman i en elegisk stämning som innebär både distans och engagemang, visar ”Ele-gie öfver Slagsmålet på Gröna Lund” att skalden gärna ville tillvita sin hjälte den kongeniala förmågan att betrakta tillvaron elegiskt. Men ”Gråt Fader Berg och spela” är naturligtvis i första hand en parodisk elegi. Slagsmålet på Gröna Lund är naturligtvis inte ett lika värdigt ämne för en jeremiad som Jerusalems förstöring, och sorgesången över den tomma och misshandlade kroglokalen är naturligtvis avsedd att göra ett burleskt intryck. Gråt Fader Berg och spela, Din pipa sorgligt stäm, Och röret kläm. Mit bröst kan ingen hela, Det frustar Öl och märg, Blås Fader Berg. Märk denna stora stuga, Du full av Flickor mins, Är nu så tom at knapt en enda fluga Uti taket fins ... Här syns ej bord och bänkar, Blott dörrar utan lås. Din pipa blås. Där förr sågs glas och skänkar, Och bröder stå i ring, Syns ingenting. Där förr du stod til vänster. Och på ditt Valdthorn gol, Nu synes bara sönderslagna fenster Och en gammal stol. Episteln är en monolog med enstaka hänvändelser till en enda person. Tonfallet är still samt och besinnande, och av livsberusningen återstår bara ett pinsamt nyktert bakrus som skärper sinnet för de ömkliga detaljerna, när blicken flyttar sig med svårighet och motvilja från enskildhet till enskildhet i inredningen — så noggrant att man denna gång tvekar att karakterisera skildringen som impressionistisk. Det som skapar det elegiska tonfallet är i första hand den genomförda motsättningen mellan gårdag och nu: Där förr man såg Trompeter, Ur fenstren stickas ut, Syns trasor af Gardiner och Tapeter Fläkta hvar minut. Men den elegiska karaktären förstärkes ytterligare genom att Fredman mitt under betraktelserna avbryter sin monolog och ger Fader Berg en uppmaning som lätt och fint varieras i diktens fyra strofer: ”Blås Fader Berg”, ”Din pipa blås”, ”Blås kära Du” och ”Blås inte mer”. — I slutstrofen får man en sinnrikt turnerad återblick på slagsmålet och dess orsaker. Men huvudmotivet är den vemodiga meditationen över den tomma kroglokalen, som med all sin stillsamma komik — ”Där förr du stod till vänster Och på ditt Valdthorn gol” — blir en betraktelse över intighet och fåfänglighet. När Bellman längre fram skriver sin sorgedikt över Kilberg (ep. 58) utnyttjar han samma motiv: den tomma och övergivna lokalen, men han lyckas där inte överträffa det magistrala intryck som inventeringen i ep. 12 gör: Där förr sågs glas och skänkar, Och bröder stå i ring Syns ingen ting. Det är komiskt. Det är vanvettigt som poetisk idé, kunde man tycka, men med vilken trött intensitet, vilken fullkomlig domning upplever vi inte den absoluta tomheten genom dessa rader. Den triviala naturalismen blir metafysisk. Den poet som kunde uppleva tillvarons intighet i den burleska visionen av en ruinerad 356