FREDMANS ELEGIER krog hade naturligtvis inte heller någon svårighet att finna ett förgängelsetema i människans skröplighet. I lika hög grad som någonsin Webster var Bellman en skald som såg ”the skull beneath the skin”, och det hör till hans egendomligheter att han gärna gjorde det i situationer, då livsberusningen var intensivast. Vid det ömma tillfälle då Ulla Winblad väntar ett barn utbrister Fredman: Masken dold i blomman bådar blommans död. Men också en mindre allvarlig situation kan han förkläda till elegi — när Fredman i ep. 7 i entydiga avsikter nalkas Ullas säng ger hans entusiastiska terminologi ett dubbeltydigt vittnesbörd om hur nära temat njutning kommer temat förintelse, förgänglighet: Men mitt öga ser som i en dimma Just Fröjas graf; En Paulun kring hvilken lampor glimma. Drag skorna af; Helga det rum der skönheten kastar Sina Liljor döden till rof. Låt vara att liljorna — oskuldens blommor som offras på vällustens altare — har sina rötter i barockklichéernas lustgård, att den andaktsfulla tempelvördnaden har en lätt parodisk innebörd (förstärkt genom att Ulla kallas vestal) och att orden ”död” och ”dö” är en eufemistisk ordlek för erotiska lekar — man kan ändå inte komma ifrån den elegiska grundstämningen och den latenta förgängelsesymboliken i denna dikt. Att liljorna som kastas döden till rof inte enbart är erotisk terminologi blir uppenbart vid en sammanställning med de sublima rader i ep. 27 där Fredman vemodigt mediterar över sina bortgångna föräldrar: Klaraste sköte, ljufliga barm! Sorgligt de blommors lif föröddes, Som gaf min far, till min sveda och harm, Vällust i den säng där jag föddes. Skönhetens och vällustens flyktighet blir här som ofta hos Bellman förknippad med, ja, nästan identifierad med människans förgäng lighet. — Det är få epistlar som så magistralt oförmedlat förenar det sublima och det groteska som just ep. 27, och en något mera ingående analys kan vara nödvändig för att fånga den essentiellt elegiska strukturen bakom den komiskt makabra ytan. I dikten om Fredmans begravning (Fredmans sång nr 26) — förmodligen den tidigaste av alla Fredmansdikter — heter det om den döde: ”Vi kunna kalla / Hans själ et urvärk, hans kropp en krog.” I ep. 24 (ursprungligen nr 6) — Fredmans första stora monolog — fanns i lakonisk form en liknande makabert lekfull anspelning på Fredmans yrke: ”Uret pickar, / Charon skickar / Slup.” Rikare utformad finner vi bilden i denna epistel: Gubben är gammal, urverket dras, Visaren visar, timman ilar. Döden sitt timglas har stält vid mit glas, Kring buteljen strött sina pilar. Dödens emblemer, timglaset och pilarna, ger en nästan heraldiskt stiliserad konkretion — sena spår av reformationskonstens ikonologi — och tillsammans med urtavlans visare bildar de nästan ett vanitasstilleben. ”Dödens pilar” är en numera alldeles utdöd bild men vanlig i äldre svensk dikt. Pilarna och svärdet, glafwen, är den hämnande Herrens attribut i Psaltaren och har sedan i den kristna diktningen blivit dödens. Ur den swedbergska psalmbokens dödsberedelsepsalmer kan anföras: ”Så sade döden då: Ty jag altid utkastar Pilar stora och små” (Ps. 381:2) och i Ps. 410:16 talas det om ”Dödsens skarpa pilar”. Ur profandiktningen kan man erinra om Ru-nius’ bekanta ”En bror tröstar sin syster öfwer Hennes lilla sons död” där både timglaset och pilarna skymtar i två på varandra följande strofer: Vist ha här dödens glas måst rinna alt för fort. Vist har hans båga här om målet skutit felt. Även ”Stjerna och Sol” i epistelns följande rad kan väl sägas ingå i det stiliserade bild 357