ÅKE JANZON schemat, ehuru uttrycket är komiskt dubbeltydigt — som Simonsson i Standardupplagans kommentar påpekat var ”Stjernan” och ”Solen” bekanta näringsställen i Stockholm med av allt att döma fullständiga rättigheter. Törstig jag skådar min Stjerna och Sol. Vandringsman hör nu min Basfiol. Movitz, din tjenare hvilar. ”Vandringsman” är ju en gammal konventionell term för den på jorden kvarvarande passageraren, ordet är välkänt från otaliga gravinskrifter och gravdikter. Bellman anbringar det här i full överensstämmelse med epistelns underrubrik ”Som är dess sista tankar”. Det är alltså Fredman som uttrycker dessa tankar om sin belägenhet och han vänder sig till vännen Movitz och ger i sista raden strofen dess elegiska avrundning: ”Movitz, din tjenare hvilar.” För den nitiska lyhördheten klingar i denna rad en tydlig anknytning till ”Nunc dimittis”, Simeons lovsång: ”Nu låter du thin tjenare fara i frid.” Den andra strofens redan citerade meditation över föräldrarna avslutas med fint sinne för en lätt alkoholbetonad konversations stilistiska vådor: Men båda sofva. Gutår i förtret! Sjung Movitz, sjung om hur ögat gret Vid de Cypresser som ströddes. Liksom i ep. 16 är det den återkommande hänvändelsen till kamraten som får bära den elegiska strukturen i dikten. Detta blir ännu tydligare i den tredje och sista strofen, där — efter Fredmans makabert stolta framställning av sin far som en ”raglande skugga” — slutraderna i stämning och innebörd anknyter till första strofens ”Movitz, din tjenare hvilar”: Movitz låt bland mina fäders ben Detta mit stoft få sig blanda. Det bibliska tonfallet är omisskännligt i denna bellmanska variation av dödsberedelsepsalmer-nas ”consummatum est”. De epistlar där Bellman låter Fredman ställa sig själv i centrum och göra sin egen belägenhet till föremål för en närmare utläggning är egentligen överraskande få. I sitt slag unik är ep. 35 ”Bröderna fara väl vilse ibland” som är den enda epistel där Fredman ventilerar egna kärleksbesvärs ihugkommelse — i allmänhet är det ju Movitz som brukar ha anledning att klaga över sin sköna och hennes obeständighet. Och de sorgesånger som ägnas i förtid bortryckta nymfer stå där snarare å Movitz’ eller Mollbergs vägnar än Fredmans, det gäller ep. 52, elegien över Charlotte, ep. 65 om Gretgen och ep. 56 ”Angående Mor Maja på Förgyllda Bägaren”. Den elegiska tonen i dessa tre epistlar är också starkt illusorisk, Fredman får kommentera dessa sorge-ämnen med en förening av ”aloofness” och energi, ett deltagande som är lika mycket spelat som ivrigt. Melankolien blir snabb, ibland disträ och en aning elegant som i Movitz’ och Fredmans samtal om Gretgen: Gretgen ned på Kläds-fabriken; du Hänne ju kände, Gutår! är en ängel nu, min frände. Eller också blir effekten rent virtuos som i ep. 56 med dess långa och fingerfärdigt rimmade omkväden. Fredman är i epistlarna visserligen den allestädes närvarande regissören som nästan oavlåtligen förkunnar rusets och kärlekens evangelium, men han hedrar oss mera sällan med intimare förtroenden om sin själs belägenheter. De gånger det händer är emellertid remarkabla. Och mest remarkabelt är resultatet i de två stora epistlar som bär numren 23 och 79. Den senare, ”Charon i Luren tutar”, hör liksom den stora elegien ”Märk hur’ vår skugga” till episteldiktningens sista år, det vill säga 1780-talets slut och faller därför utanför ramen för dessa anteckningar som i huvudsak rör de epistlar som diktades före 1772. Den tjugotredje episteln ”som är et Soliloquium, då Fredman låg vid krogen Kryp-In, gent emot Bancohuset, en sommarnatt år 1768” är 358