FREDMANS ELEGIER däremot central i den grupp av epistlar som här uppmärksammats. En förstudie till denna Fredmans monolog föreligger redan i en av de sannolikt allra tidigaste episteldikterna, den som ursprungligen har nummer 6 och nu betecknas som ep. 24: ”Kära Syster! / Mig nu lyster / Med dig tala förr’n jag dör.” Ep. 24 är inte en dikt av överväldigande verkan men den är intressant därför att den första gången skisserar det grundtema vi återfinner både i ep. 23 och ep. 79: dikten är ett slags klagovisa över ett bedrövligt tillstånd, där döds-tankarna inbäddade i rusets melankoli bryter sig mot livslustens plötsliga uppflammanden. Anmärkningsvärd är dödsbildernas variation. Fredman står vid gravens brädd beredd att stiga ned i dess mörka djup. Så följer tanken på Charon som nalkas med sin ”slup”. I andra strofen heter det: ”Mitt Benrangel faller ner”, och i strofens slut kommer den sinnrika idén att Bacchus skall balsamera sin trogne lärjunge. (Med tanke på den materia som Bacchus kan tänkas använda vid en sådan procedur måste man anse proceduren redan påbörjad.) Något sammanhang i bildserien är knappast märkbart. Som gnistor lyser associationerna upp Fredmans mörka stund, och bilderna har var och en sitt expressiva lyriska egenvärde. En patetisk komik är eftersträvad och uppnådd: Som en Bacchi hjälte klädd, Men föragtad och försmädd. Är dikten en elegi? Hur vansklig en sådan terminologisk fråga än kan vara att besvara när man gått utom den rent formella metriska bestämningen av begreppet — om elegi i klassisk mening kan man ju över huvud taget inte tala när det gäller Bellman — måste man ändå bestämma sig för ett nekande svar. Den sista citerade raden för oss här in på ett lämpligt spår. ”Föragtad och försmädd” är glosor som flitigt utnyttjas i klagopsalmerna i Psal-taren. Och man kan, som vi närmare skall belägga, finna att den bibliska klagovisan haft en viss inverkan på avfattningen i både ep. 24 och ep. 23. Vad som skiljer en elegi — i mer eller mindre klassisk eller romantisk mening — från klagovisan, representerad av lamentationerna hos Jeremia och Jesaja, i Jobs bok och i Psaltaren torde vara det bejakande av den sorgsna stämningen, det utnyttjande av sorgsenheten i den poetiska effektens intresse, den vila och balans i den tragiska känslan som utmärker den elegiska dikten, medan den verkliga klagovisan verkar genom sin dynamiska upprördhet, sina ändlösa försök till stegringar och sin närhet till besvärjelse och till förbannelse. Ep. 23 är alltså ingen egentlig elegi, det elegiska är stegrat till lamentation och förbannelse. För att framställa den sinnesstämning som bemäktigat sig Fredman när han ligger i rännstenen utanför den stängda krogen räcker ingen elegisk stämningskonst. Men Bellman har mönstret nära till hands: Fredman i rännstenen, Job på sophögen. Ack du min Moder! Säj hvem dig sände Just til min Faders säng. Du första gnistan til mit lif uptände; Ack jag arma dräng! Fredman börjar alltså med att utveckla den personliga pessimismens klassiska tema: klagan över att vara född. En klagan som aldrig kommit till starkare uttryck än i Jobs bok: Job 3:3 Then dagen ware förtappad på hwilkom jag född är. I den första epistelstrofen följer några rader med burlesk melankolisk intimitet: Blott för din låga Bär jag min plåga Vandrar trött min stig. Du låg och skalka; När du dig svalka, Brann min blod i dig. Du bordt haft lås och bom För din Jungfrudom. Den säregna återblicken på föräldrarnas erotik kommer strofen att på ett karakteristiskt bellmanskt sätt vackla mellan dur och moll. Fortsättningen blir dystrare, häftigare: 359