ÅKE JANZON Tvi den Paulunen, tvi och det verke Man til din Brudsäng tog! Tvi dina Ögon och dit Jungfru-märke, Som min Far bedrog! Et troget hjerta platt jag föraktar; Tvi både Far och Mor! Tonfallet och variationerna är i sin rättframma djärvhet djupt originella, men huvudtemat, kretsgången kring moderlivet, och den klagofyllda förbannelsen är gemensam med Jobs bok: Job 3:10 At hon icke igenlyckte min lifs dör; och icke bortgömde olyckona för min ögon, 11 Hwij blef jagh icke strax död i moder-lifvet? Hwij wardt jagh icke förgiord tå jagh vthu moderlifvet kommen war? 12 Hwij hafwa the tagit migh up i skötet? Hwij hafwer jag dijtt spenar? 13 Så låge jagh nu och wore stilla; sofwe och hade roo. Motstycken till den fjärde epistelstrofens beskrivning av Fredmans fysiska bedrövlighet finnas också i Jobs bok (30:17 och 30: 30) men ännu rikare och oftare i klagopsalmerna. Hos Bellman lyder raderna: Känn mina händer magra och kalla Darra vid larm och dån; Se dem af vanmagt vid min sida falla, Liksom visna strån. Ögon och kinder Alt sammanbinder Dubbel skröplighet. Himmel! min tunga Orkar ej sjunga Om den frögd jag vet; Som parallell ur Psaltaren kan här anföras ett exempel: Ps. 22:15 Jagh är vthguten såsom watn; al min been hafwa skilts åth: mitt hierta i mitt lijf är såsom et smält wax. 16 Mina krafter äro borttorckade såsom et stycke af een potto; och min tunga lodar widh min gom Den femte epistelstrofens stora deklaration har naturligtvis inte något direkt motstycke i de bibliska skrifterna: Jag är en hedning, hjerta, munn och krafter Dyrka Vinets Gud. Fattig, försupen, I denna strupen, Fins min rikedom. I alla öden, I bleka döden Läskar jag min gom, Och i min sista stund Glaset för til mund. ”Jagh är elände och fattig” står det visserligen på många ställen i Psaltaren, men i övrigt ligger ju likheterna utom möjligheternas gränser. Vill man vara envis kan man ju uppfatta strofen som en högst personlig variation av psalmisternas formelartade deklarationer om evärdelig lovsång: ”Jagh wil siunga Herranom i mina lifsdagar; och lofwa min Gudh så länge jagh är til.” När i den sjätte epistelstrofen gryningen kommer med solens första strålar, krogdörren öppnas och livsperspektivet förändras, väckes Fredmans aktivitet på nytt till liv: ”Nå så gutår, jag vil mig omgjorda.” Han använder typiskt nog här ett bibliskt uttryck, och ett följande — ”Nu är jag modig, /-------------Och jag fruktar ej” har både det bibliska objektslösa ”frukta” och den parallellismus membro-rum som är så utmärkande för gammaltestamentlig stil, i synnerhet Psaltarens. Man kan naturligtvis inte beteckna Fredmans 23 :e epistel som en parodi på en gammaltestamentlig psalm. Med vilken grotesk bravur Bellman kunde genomföra en dylik kan man lämpligen studera i det ovärderliga brevet till Baron Hummerhielm, där han låter Olaus Dumgren sväva ut i sublim quasiteolo-gisk poetyra och åstadkomma en burlesk ”psalm” med parodierade element från Psaltaren och Höga visan. Men att Bellman när han skrev den 23 :e episteln i viss mån haft sin Biblia i tankarna: Jobs klagan över att han blivit född och klagopsalmernas skildringar över kroppsligt elände och andlig bedrövelse, är väl ovedersägligt. Att dessa ”reminiscenser” också haft en viss betydelse för diktens struktur är tänkbart. Visserligen har mönstret inte 360