FREDMANS ELEGIER funnits i någon enstaka gammaltestamentlig dikt, men idén att dramatiskt bygga upp episteln som klagan, hymn och tacksägelse, har möjligen också sin upprinnelse i sådana mer eller mindre medvetna hågkomster. Det finns till sist all anledning att betona att både Psaltaren och Jobs bok varit en oerhört viktig inspirationskälla för vår äldre poesi, särskilt stormaktstidens. En exemplifiering skulle leda till ytterligare citatbelastning, och därför skall här bara erinras om en av 1600-talets finaste mindre poeter Christoffer Leyoncrona som aldrig tröttnar att utnyttja Job-reminiscenser. Hans grav dikter formar sig till elegiska meditationer över ”menniskiones elende” — ämnet var på hans tid ett religiöst och inte som hundra år senare ett filosofiskt — och han kan inte ens i en kärleksvisa underlåta att ställa frågan: ”Hvi är jag af moder född.” Hans ”Sorgeqväde” är praktiskt taget en ordagrann parafras av delar ur Jobs tredje kapitel, och inte ens i sin fragmentariskt be varade herderoman kan han undvara föredömet Job. Långt innan förromantiken kom med sitt nyvaknade svärmeri för den bibliska poesien fanns alltså i den svenska litteraturen poeter som upplevt denna poesi med estetisk entusiasm och medvetet utnyttj at den. I mycket begränsad mening — ty han var snarare ofrånkomligt fången i den än medvetet beundrande — kan man ha rätt att säga att Bellman var den siste i raden av dessa poeter, innan den nya strömningen bröt in. Men när den kom, var Bellman — fastän i så mycket en arvtagare till stormaktstidens diktning — redan på andra vägar fullt färdig att möta den. Redan några år efter Fredmans Soliloquium skrev han ”Aldrig en Iris”, vars första strofer trots sitt ”klassiska” bildstaffage är en elegi i den nya förromantiska andans närhet. En elegi där den naturlyriska meditationen med sitt milda svärmeri vid de dödas ”hvilostad” helt dominerar, det vill säga: nästan alldeles utesluter njutningsförgängelsens tema och mjukt camouflerar dödsberedelsens. 361